Jag var på ett yogaevent i lördags med en finsk lärare som heter Satu Tuomela. 

På förhand var jag inte riktigt förberedd på att det skulle bli i princip tre timmar armbalansering. Hade jag vetat det hade jag förmodligen blivit rädd och struntat i att gå. Men jag är väldigt glad att jag gick. Armbalanser i yogan är rätt knepiga och min prestationsångest kickar in väldigt snabbt när jag märker att jag knappt klarar att stå en halv sekund i bakasana (positionen du ser på bilden ovanför).

Samtidigt är det förmodligen just precis det här jag behöver öva. Att inse att jag börjar från noll och får jobba mig framåt. Det är okej att inte vara något jäkla yogaunderbarn. Om jag så övar och övar men aldrig klarar av den här jävla positionen så är det också okej. Det viktiga är att jag gör det. Att jag inte undviker det bara för att det känns som något jag aldrig kommer att klara av. För om jag är benägen att strunta i något så enkelt som en yogaposition bara för att den känns lite jobbig, hur tacklar jag då andra saker i livet? Motgångar och utmaningar? Risken finns att jag gör likadant där: duckar sånt som verkar oöverstigligt. Och jag vill inte leva så. Jag vill våga! Jag vill inte vara på den säkra sidan, jag vill kasta mig ut i ovisshet. Satsa på mina drömmar!