Jag har aldrig trivts här. I Stockholm.

Jag har trivts på vissa platser. Speciellt här i Enskede. Men överlag finns det en stark känsla av att inte höra hemma här. Stundvis har jag hatat Stockholm. Jag kan bara se det fula. Hur jävla deppig Medborgarplatsen är, hur skitigt det är vid Slussen, hur det stinker piss i tunnelbaneuppgångarna vid Östermalm, hur själlösa de stora gatorna i Vasastan känns. Låt det ta sin tid, har folk sagt. Men nu har jag väntat i snart fem år. Det är lika vidrigt fortfarande. Fram för allt är det inte för mig.

Det är ingen härlig känsla att inte känna sig tillrätta där man bor. Det här har trots allt varit mitt hem en längre tid nu.

För att skydda mig själv från känslan att inte höra hemma i Stockholm har jag identifierat mig väldigt starkt som ålänning. Men så var jag på Åland för någon månad sedan, min mamma hämtade mig från färjan. Genom bilfönstret såg jag de där välkända gatorna och villorna och kände så starkt: det är inte det här som är hemma längre.

Det här har fått mig att fundera mer och mer på vad det är som gjort att jag känner den här avskyn mot Stockholm.

När jag kom hit var jag 22. Jag bodde på en skumgummimadrass på golvet i ett dragigt rum hos en tjej i Husby.  Jag jobbade på en stor arbetsplats där jag hade svårt att greppa vad som förväntades av mig. Jag hade ingen aning om jag var bra eller om jag var sämst i världen. Jag var deprimerad och osäker. Det var svinkallt den första vintern och jag stod i långa köer på Skatteverket för att få mitt svenska personnummer och ännu längre köer för att få ett id-kort. När jag väl gjort det fick jag veta att det ändå inte hjälpte, jag fick inte skaffa några tv-kanaler eller något bundet mobilabonnemang för jag hade inte bott här tillräckligt länge.

Men mitt största problem var att jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag hade inget sammanhang.

Och någonstans i den känslan är det väldigt lätt att bara se det fula. Söndertrampade, leriga parker, håglösa blickar, alla köer, hur trångt det är precis överallt, på alla kaféer och restauranger. Det är uppenbart: det fanns ingen plats för mig. Och där föds förakt. Förakt mot allt. Förakt mot alla jävlar som verkar trivas så bra i den här fula, äckliga, kalla staden.

Nu har jag insett att det inte kommer att vända av sig självt. Det är inte Stockholm eller Stockholmarnas fel att det var kallt när jag kom hit. Jag kan inte skylla på en stad eller invånarna att jag kände mig ensam. Jag kan inte bara vänta på att jag mirakulöst ska vakna upp och älska den här stan längre. Stockholm kommer inte förändras. Jag måste ändra min inställning till Stockholm.

För det första måste jag börja fokusera på det som är vackert i den här staden.

För det andra får jag bara bestämma mig för att jag hör hemma här.

För troligtvis är det är precis som med livet och alla relationer man har. Är majoriteten av tankarna positiva så kommer det att vara fint och härligt. Annars inte. På pappret känns det ju löjligt enkelt.