Jag läste någon krönika för ett tag sen som hette typ ”saker du inte ska berätta för utomstående om yoga”.

En av punkterna var att man inte ska berätta att vissa gråter i savasana (den avslutande vilan på ett pass). Detta skulle då vara för att många redan anser yoga vara flummigt och får människor då veta att folk ligger och bölar så kommer det bara späda på fördomarna om hur märkligt det är.

Jag vet inte riktigt jag, jag har längtat mycket efter att gråta de senaste åren. Jag gråter väldigt sällan.

I går gick jag på min första vanliga yogaklass på flera månader. Jag ska gå regelbundet nu varje torsdag fram till midsommar. För mig är det en ny lärare som verkligen är helt fantastisk (tack igen Anna!). Hon gör det så lätt att släppa taget om precis allting utanför och bara vara med andningen och i känslan i kroppen. Att inte bli fast uppe i huvudet med alla malande tankar.

När det var dags för savasana kände jag så fruktansvärt mycket: värme, kärlek och lugn. Det var som att mitt hjärta var vidöppet. Och jag kände mig så trygg. Som ett litet barn som ligger nerbäddad mellan sina föräldrar i en varm säng. I allt det här känslovirrvarret så rann ett par små tårar längs kinderna. Det var inget märkligt, snarare tvärtom. Jag har inte känt mig så mänsklig på länge.