Mamma skickade en bild på min favorittavla. Jag älskade den när jag var liten och jag älskar den fortfarande. Det är så där jag drömmer om att bo någon dag. I ett kaosigt hav av blommor och palmer. I ett enkelt hus uppe i en bergsby någonstans där det är 27 grader.

Jag tänkte på det senast när jag gick från yogan i går, vad det här klimatet gör med kroppen. Efter klassen var mina muskler uttänjda och mjuka, men direkt jag stegade ut på gatan så drog de krampaktigt ihop sig för att skydda sig från kylan. Kroppen ställer sig automatiskt i försvarsläge utomhus. Det är som att den skriker: det här är inte klokt! Vad fan hände?  Varför utsätter du mig för det här? Väl hemma har snålblåsten och kylan gjort att kroppsdelarna återigen är stela. Jag går in i duschen och vrider på varmvattnet tills det ångar i hela badrummet. Nästan skållar mig tills musklerna börjar släppa det krampaktiga greppet.

Även om jag uppskattar den stilla naturen och frisk luft, tysta skogar och stormande mörkt hav, så har jag alltid föredragit att vara inomhus när det inte är strålande solsken och över 10 grader. Jag är frusen av mig redan som det är. Jag har så svårt att acceptera kylan. Och jag har svårt att acceptera att alla andra till synes verkar acceptera den. Att vi går runt här med krampande muskler och bitande känsla i huden större delen av åren.

Sedan sätter vi oss på ett plan till andra sidan jordklotet och tinar upp oss i två veckor under vinterhalvåret när kylan är som allra värst. Den där introtexten i Sällskapsresan känns så oerhört träffande: Svenskar reser inte till någonting, de reser från någonting.