Jag läste i någon blaska att för att höja humöret på morgonen så ska man börja dagen med att le.

Jag har testat det tre morgnar i rad nu och har insett att det är väldigt svårt. Det kommer verkligen inte naturligt. Jag har alltid älskat att sova på morgnarna och aldrig flugit upp ur sängen före klockan ringt. Därför har väckarklockan alltid varit något dåligt – och att då börja le när eländet ringer … det känns fel.

Överlag ler jag alldeles för lite. Jag är en sån som ”ser sur ut”. Det har blivit bättre, men oftast är mungiporna varken upp eller ner. De bara är där. De signalerar till omvärlden att jag är småtjurig och inåtvänd.

I webb-serien ”Danne & Bleckan” sa Bleckan någonting intressant (nu citerar jag ur minnet):

– Jag har aldrig fattat att det kan betyda någonting för någon annan om jag ler eller inte.

Det låter rätt simpelt: klart att man fattar att andra blir gladare av att man ler. Visst. Men hur ofta tänker man verkligen på vad man signalerar ut i sociala situationer? Vissa människor klistrar ju på ett falskt leende, men är det vad jag vill signalera utåt? Ett krampaktigt leende? Nja.

Kanske är det bara att börja. Le ett stort jäkla leende på morgonen, hur märkligt det än känns. Och sedan försöka komma ihåg det lite då och då under dagen. Inget krampaktigt säljarleende, ett riktigt ordentligt smile. Det kan ju inte skada någon i alla fall.