Av en ren slump hamnade jag inne på en sajt fylld av modebloggar.

Det gör lite ont i mitt hjärta att se vissa av dem.

När jag var i tonåren hade kvällstidningarnas fredagsbilagor nyss gjorts om. Ebba von Sydow var modeorakel i Expressen fredag och jag älskade det. Jag ville ha alla kläder hon tipsade om. En rätt stor del av min värld kretsade kring att köpa en viss jacka eller ett par skor som jag bara sett på bild i en tidning.

När jag skulle gå ut på helgerna kom jag alltid hem på fredagarna med en påse med nya kläder och jag kände mig pirrig, nästan euforisk vid tanken att få dra på mig dem och få gå på fest. Det var billiga kläder av kass kvalitet men för en kväll kände jag mig fin och stolt. Efter en kväll var de uttjänta och till nästa gång behövde jag någonting nytt för att känna mig fin.

Jag önskar att jag hade förstått att jag inte behövde allt det där. Jag önskar att jag hade förstått att billiga H&M-trasor som Ebba von Sydow tipsat om inte skulle förändra någonting. För det allra vackraste och finaste – min insida –  fanns aldrig med på modesidorna. Jag fick aldrig något tips om hur jag skulle plocka fram de mest fantastiska sidorna av mig själv. Jag hade ingen aning om hur mycket styrka och kärlek det fanns någonstans inne i min osäkra tonårskropp. Men hur skulle jag fatta? Hur skulle jag inse det? Budskapet var att jag kunde köpa mig till att vara rätt. Budskapet var inte att jag redan var rätt.

Men det var jag! Allt jag behövde fanns färdigt inom mig sedan den dagen jag föddes. Det kommer alltid att vara jag oavsett om jag går naken, i en sopsäck eller i en klänning för 20.000 kronor. Oavsett om jag har hår på huvudet eller inte. Oavsett om jag har alla kroppsdelar i behåll eller inte.

Missförstå mig inte, snälla. Jag älskar vackra kläder. Allra mest uppskattar jag second hand-kläder som bär en historia.  Men jag kan också känna mig glad över långa svepande kjolar och varma mysiga koftor. En vacker skinnväska. Ett par skor med fransar på.

Men det handlar om att se kläder och prylar för vad det är. Det är tingeltangel. Det är inget jag måste ha för att vara någon. Det är yttre ting som kommer och går. Vissa få vackra saker kanske får hänga med genom hela livet. Vissa saker köps nya och glöms bort efter några månader.

Det jag mest värdefulla jag har är jag. Det som kommer inifrån. Det är min kärlek och min värme, min glädje, min sorg och alla mina erfarenheter. Den enorma kraft som finns i en människa.

Det är väldigt lätt att glömma det när man bläddrar igenom en blogg eller en tidning som bara fokuserar på ytan. Som presenterar snygga, smala, framgångsrika människor i solglasögon för 8900 spänn. Det blir skevt när det saknas en balans mellan det yttre och det inre. Speciellt när så många, många yngre killar och tjejer, och herregud vuxna också för den delen, är osäkra.

Jag kommer absolut inte dragande med någonting nytt här. Alla har hört att skönhet kommer ifrån och att man duger som man är. Men det blir väldigt svårt att tro när de största namnen och de till synes mest ”lyckade” människorna plåtar sig själva och inte lämnar någonting annat till läsarna än märkena och prislapparna på sina kläder.

Även om jag kommit en bit på vägen med min självkänsla så är jag bara människa. Och jag kan också börja vackla i tron på mitt eget värde. Därför undviker jag bloggar där jag inte får något annat budskap än kläder och priser. De får mig fortfarande att må dåligt. En dag kommer jag förhoppningsvis vara så stark att det inte rör mig i ryggen, men tills dess håller jag mig undan.