Det är alltid lite stolpigt att publicera krönikor i en blogg tycker jag, men den här tyckte jag passade väldigt bra här! Jag postar annars alla mina krönikor och andra artiklar på mina facebooksida som du hittar här (om du gillar sånt jag skriver och så. Allra mest länkar jag dock till inlägg i bloggen).

Krönikan är skriven till den här artikeln om ett par som varit gifta i 30 år, gått isär, men sedan insett att de ändå vill leva ihop. Så här kommer min text i alla fulla fall:

Varje längre relation mår bra av en paus.

Om jag fick bestämma skulle avbrottet ske varje dag. 
Att äktenskap går i stå efter ett gäng år är nog snarare regel än undantag.

Människor håller ihop av en massa olika anledningar: för barnen, för ekonomin, av rädsla för en ensam tillvaro och för att det ses som ett misslyckande att skiljas.

Färre är de som håller ihop år ut och år in för att de älskar varandra innerligt och helt enkelt gör varandra till lyckligare människor.

Kalla mig ung.

Kalla mig dum.

Kalla mig precis vad ni vill.

Men jag blev inte satt på den här jorden för att vara i en halvtaskig relation. Jag blev heller inte satt på den här jorden för att hålla ut i ett knastertorrt äkenskap för mina barns skull.

Jag kräver mer än så.

Jag vill bli älskad och sedd av den människa jag lever med. Inte bara en lördagskväll när det är halvskumt i hallen och jag står där i festklänning och läppstift. Inte bara när jag har städat, lagt barnen, svängt ihop en väldoftande risotto och köpt vin. Jag vill bli älskad och sedd varje dag.

Just det. VARJE DAG. För många låter det här säkert som rent och skärt vansinne – varje dag!?

Jag vet. Jag vet att det kommer att krävas jobb från både min och min partners sida. Det förutsätter definitivt att den människan jag ska leva med är villig att lägga ner allt det jobbet. För jag vill att vi ska kunna välja varandra varje dag.

Det är en kärleksrelation är för mig.

För mig är inte en kärleksrelation att ta varandra förgivet.

I så fall kan jag lika bra vara singel och lägga min kraft och energi på egna projekt och intressen, hellre än att investera den i ilska och frustration över en partner som inte verkar bry sig nämnvärt.

Det är fint att människor separerar och sedan upptäcker vad de gått miste om.

Det är fantastiskt att de vill förändras och försöka hitta tillbaka.

Men de här justeringarna ska inte ske efter tio, tjugo eller trettio år.

De bör ske varje dag.