Påsken. En härlig långhelg med god mat och strålande väder. Nu är man utvilad och stark. 

Eller inte.

Jag vet inte jag. Länge var det inte alls så för mig. För mig har högtider alltför ofta lämnat mig med en känsla av att jag är svullen, ful och allmänt värdelös. När ätandet blivit problematiskt och synen på den egna kroppen i princip enbart är negativ blir det sju gånger värre av en helg där fokus ligger på mat och alkohol. 

Först och främst går en stor del av helgen åt att tänka samma tankar 1000 gånger om:

Nu har jag ätit för mycket. Usch, vad äcklig jag känner mig. Nu är min magsäck som en soppåse fullproppad med skräp. Så här stor har aldrig min mage varit. Jag måste äta bättre. Nästa måltid ska jag äta bättre. Eller ska jag kanske hoppa över den? Nej, det gick inte. Nu åt jag alldeles för mycket igen. Nu är allt förstört. Jag får ta tag i det här på tisdag, då ska jag bli hälsosam.

För något år sedan hade jag bara tänkt så här. Jag hade mått så dåligt i dag när jag kommit till jobbet att det tagit emot att hälsa eller ens prata med kollegor. Där sitter de och är glada och har haft en härlig helg i solskenet medan jag ägnat största delen åt att tampas med mina matdemoner.

Eftersom jag tänkt så här i många år är det svårt att helt bryta det här mönstret. Speciellt när jag efter helgen känner mig svullen och aningen obekväm i min kropp. Skillnaden i dag är att jag är medveten om att det här bara sitter i huvudet. Det kommer att gå över. Jag är lite svullen i dag men i morgon börjar allt kännas som vanligt igen. Världen har inte gått under bara för att jag druckit en öl för mycket eller tryckt i mig choklad tills jag blivit illamående.

När tankarna dyker upp som värst försöker jag byta fokus och tänka på vad mina olika kroppsdelar egentligen gör för mig varje dag, saker jag oftast tar förgivet. Bäst tycker jag det funkar att göra efter duschen när jag ska smörja in mig. Då tänker jag på en kroppsdel i taget medan jag smörjer den. Till exempel benen: hur mycket gör de inte för mig? Hur tacksam ska jag inte vara att jag har ben? De för mig framåt varje dag. Och min mage: hur många fantastiska organ finns det inte där inne som tagit hand om och renat min kropp från gifter? Den bara fortsätter jobba trots att jag otacksamt klankar ner på den och ibland ger den alldeles för mycket att sånt den inte mår bra av. Med tanke på allt dåligt jag tänkt om den borde den ha lagt av för länge sedan, men det gör den inte.

Det är en kropp. Den gör så mycket jävla jobb varje dag för att jag ska kunna överleva. Och vad gör jag? Klagar och tänker på hur ful och värdelös den är? Det är inte rättvist någonstans.

En sak är jag rätt säker på: kroppen kommer aldrig börja må bra – på riktigt – innan alla hatiska tankar kring den är borta.