Ibland (oftast) är det ju brått. Ett 90 minuters yogapass går liksom inte att klämma in mellan middagsbestyr, jobb och socialt umgänge. Då brukar jag göra världens enklaste yogapass. Det är bara två övningar och det tar 10 minuter. Den största utmaningen för mig är oftast att kunna landa och bara sitta och andas i positionerna. Det yr ju så jäkla mycket saker i huvudet efter jobbet oftast. Men lyckas jag stilla de tankarna och bli mer närvarande så kommer livskvaliteten under kvällen att höjas markant. Jag lovar!

Fjärilen. Sänk dig nedåt mot fötterna på utandning och låt ryggen åka lite tillbaka på inandning. Det är ett bra sätt att dra ut den nedre ryggraden, speciellt för mig (och många andra) som har korta muskler i baksida lår och inte riktigt kommer åt den annars. Så här sitter jag i fem minuter.

Sedan tar jag en stor kudde från soffan (eller två stora huvudkuddar) och lägger under ryggen. Och så sträcker jag ut armarna ovanför huvudet. Efter en lång dag vid datorn brukar den här positionen kännas rätt obehaglig till en början. Musklerna vill inte alls gå med på att ryggen ska böjas bakåt i stället för framåt mot dataskärmen. Men när de väl funnit sig och lagt sig tillrätta är det väldigt skönt att sträcka ut både fram och baksida. Så här ligger jag i fem minuter.

Sedan är det klartt!

Jag har aldrig trivts här. I Stockholm.

Jag har trivts på vissa platser. Speciellt här i Enskede. Men överlag finns det en stark känsla av att inte höra hemma här. Stundvis har jag hatat Stockholm. Jag kan bara se det fula. Hur jävla deppig Medborgarplatsen är, hur skitigt det är vid Slussen, hur det stinker piss i tunnelbaneuppgångarna vid Östermalm, hur själlösa de stora gatorna i Vasastan känns. Låt det ta sin tid, har folk sagt. Men nu har jag väntat i snart fem år. Det är lika vidrigt fortfarande. Fram för allt är det inte för mig.

Det är ingen härlig känsla att inte känna sig tillrätta där man bor. Det här har trots allt varit mitt hem en längre tid nu.

För att skydda mig själv från känslan att inte höra hemma i Stockholm har jag identifierat mig väldigt starkt som ålänning. Men så var jag på Åland för någon månad sedan, min mamma hämtade mig från färjan. Genom bilfönstret såg jag de där välkända gatorna och villorna och kände så starkt: det är inte det här som är hemma längre.

Det här har fått mig att fundera mer och mer på vad det är som gjort att jag känner den här avskyn mot Stockholm.

När jag kom hit var jag 22. Jag bodde på en skumgummimadrass på golvet i ett dragigt rum hos en tjej i Husby.  Jag jobbade på en stor arbetsplats där jag hade svårt att greppa vad som förväntades av mig. Jag hade ingen aning om jag var bra eller om jag var sämst i världen. Jag var deprimerad och osäker. Det var svinkallt den första vintern och jag stod i långa köer på Skatteverket för att få mitt svenska personnummer och ännu längre köer för att få ett id-kort. När jag väl gjort det fick jag veta att det ändå inte hjälpte, jag fick inte skaffa några tv-kanaler eller något bundet mobilabonnemang för jag hade inte bott här tillräckligt länge.

Men mitt största problem var att jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag hade inget sammanhang.

Och någonstans i den känslan är det väldigt lätt att bara se det fula. Söndertrampade, leriga parker, håglösa blickar, alla köer, hur trångt det är precis överallt, på alla kaféer och restauranger. Det är uppenbart: det fanns ingen plats för mig. Och där föds förakt. Förakt mot allt. Förakt mot alla jävlar som verkar trivas så bra i den här fula, äckliga, kalla staden.

Nu har jag insett att det inte kommer att vända av sig självt. Det är inte Stockholm eller Stockholmarnas fel att det var kallt när jag kom hit. Jag kan inte skylla på en stad eller invånarna att jag kände mig ensam. Jag kan inte bara vänta på att jag mirakulöst ska vakna upp och älska den här stan längre. Stockholm kommer inte förändras. Jag måste ändra min inställning till Stockholm.

För det första måste jag börja fokusera på det som är vackert i den här staden.

För det andra får jag bara bestämma mig för att jag hör hemma här.

För troligtvis är det är precis som med livet och alla relationer man har. Är majoriteten av tankarna positiva så kommer det att vara fint och härligt. Annars inte. På pappret känns det ju löjligt enkelt.

Jag gjorde det! Nu har jag anmält mig till en hundinstruktörutbildning! Den börjar redan i maj! Herregud, det pirrar i magen bara jag tänker på det. Jag är så glad att jag knappt haft möjlighet att fokusera på någonting vettigt hela dagen. Jag och den här lilla hunden ska på äventyr!

Okej, den här meningen kommer att låta väldigt högtravande, men here we go: i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling (kräks nästan av att skriva de orden), hur som helst,  i den fas jag befinner mig i min personliga utveckling just nu så känner jag mig som en bångstyrig tonåring.

Jag är arg på rätt mycket, men främst är jag arg på mig själv. Jag är arg på att jag lyssnat på en massa människor, när det gäller en massa saker. Jag är arg på att människor fått mig att tro att jag behöver lyssna på en massa människor när det gäller en massa saker.

Att det skulle ta 26 år innan jag skulle inse att det finns en person som redan vet alla svar och det är jag. Varför har jag inte lyssnat? Vad är det som gjort att jag en gång i tiden började tvivla på att jag inte skulle veta bäst i mitt eget liv?

En sak som jag i dag är väldigt tacksam över är att jag aldrig gick någon lång utbildning till journalist. För vet ni vad? Då skulle jag troligtvis inte vara det i dag, inte utifrån det jag får höra från journalistutbildningarna i alla fall.

För det första: jag är journalist på mitt sätt. Jag är ingen Martin Schibbye eller Johan Persson. Jag har aldrig velat bli det och jag kommer aldrig att bli det. Däremot verkar det bland många lärare – Obs! inte alla – finnas en tro om Hur En Reporter Ska Vara. Jag tror inte på att stöpa en hop studenter på ett enda sätt och sedan skicka ut dem i arbetslivet. Då KOMMER det att vara svårt att få jobb, för de har inte uppmuntrats att hitta sitta språk, vad som är unikt för dem. De är bara färglösa ängsliga kopior av sina lärare.

För det andra: Om man var och varannan dag av sina lärare får höra om hur svårt det är att få jobb som journalist – att det i princip är omöjligt – vad kommer man då till slut att tro? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobb som journalist. Och vad kommer jag då att gå till min första arbetsintervju med för inställning? Jo, att det i princip är omöjligt för mig att få jobbet.

Det finns så mycket människor som vill berätta för dig hur saker och ting ska gå till här i livet. Hur du borde göra. Det är inte bara lärare, det är vänner, föräldrar, vänners föräldrar, släktingar. De flesta verkar ha någon slags idé om hur du bör leva. Skit i dom.

På riktigt: SKIT i dom. 

Jag råkade stöta på en före detta kollega på stan och jag nämnde att jag på något sätt skulle vilja börja jobba med hundar. Vet ni vad han gjorde? Han hånskrattade. Typ: VARFÖR skulle jag, som lyckats bli något så ”fint” som journalist plötsligt fjanta runt med några jäkla hundar? 

Jag är så glad att jag i dag kommit så långt att jag kan strunta i vad han har att säga, för han vet inte bäst. Ingen vet bättre än jag själv när det kommer till mig och mitt liv.

Hör du en liten vag röst inifrån som ber dig att gå åt ett håll, oavsett hur orimligt eller ouppnåeligt det än känns – gör det. Gå! Vänd dig för fan inte om och lyssna på allt och alla har att säga! Bara gå!

Något jag jobbar mycket på är att bli bättre på att våga släppa taget. 

Det är så lätt att hålla fast vid vissa saker i livet. Krampaktigt. Ett jobb, vänner, en partner, ett boende. Det är jävligt klyschigt men också mycket svårare sagt än gjort att stänga ett kapitel för att ett annat kunna öppnas upp.

Frilanslivet är en sådan grej. Jag kan välja att se det att jag lever en otrygg tillvaro. Just nu vill uppdragsgivare ha det jag skriver, men vem säger att de vill det om en månad? Vad händer om jag blir sjuk?

Så kan jag välja att se det.

Eller så kan jag välja att se det som att det här ger mig oerhört mycket möjligheter. Om jag får en bra idé i dag kan jag sälja in den och genomföra den nästa vecka. Om jag kommer på att jag vill gå en kurs så kan jag hoppa på den när som helst. Och vem vet vad den kursen sedan kommer att leda mig vidare till?

Boende är en annat exempel. Jag flyttade runt i Stockholm den första tiden (som så många gör) och hamnade till slut i en tredjehandslägenhet på Söder, med knarrande golv och över tre meter högt till tak. Precis allt vad jag kunde önska mig. Vad gjorde jag? Jag ägnade mina två år där åt att oroa mig över att jag snart inte skulle få bo kvar, att jag vilken dag som helst skulle kunna få ett meddelande om att jag var tvungen att flytta ut. Till slut fick jag det.

Och det slutade med att jag, även om jag hade 60 000 som fattades för att få ihop kontantinsatsen, lyckades köpa den här lägenheten jag bor i i dag. Allt skulle komma att ordna sig. Hade jag vetat det hade jag aldrig behövt ägna två år åt att oroa mig utan kunde ha levt livets glada dagar i den där fina lägenheten på Söder.

Det känns som att det överallt är proppfullt av människor som är livrädda för förändring. Som håller hårt i vad de har, jobb och relationer, även om det i många fall inte är alls nöjda eller har det bra. Sedan när förändringen väl sker, OM den ens sker, är det inte så att de flesta då brukar säga ”det enda jag inte kan förstå är varför jag höll kvar i det där gamla så länge?”.

För att utvecklas så krävs det att man släpper taget. Inte en gång, utan igen och igen och igen.

Den här helgen var både fin och eländig. I lördags var jag bakfull och det är aldrig någonting bra. Jag grälade med Christian och trodde att världen skulle rasa ihop runtomkring mig. Men! Sedan blev det en bra dag i går igen, som det ju alltid blir förr eller senare efter en utekväll.

Christian överraskade mig med ett våffeljärn. Jag har mumlat om våfflor i evigheter nu!

Vi åkte till Farsta och köpte en Hammarbyhalsduk eftersom Christian ska gå på premiären i kväll. Stoffe testade den och såg måttligt road ut.

På kvällen gick jag en promenad runt Skogskyrkogården och såg solen gå ner bland träden.

Vissa kanske skulle påstå att det är makabert att gå där och flanera bland döingarna, men det är det inte! Har du inte varit till Skogskyrkogården så måste du besöka den någon gång. Den är någonting helt annat än en vanlig deppig liten trång kyrkogård. Här finns det breda grusvägar och det går till och med bussar som stannar på flera ställen på området.

Jag fick en fråga om att lista några av de bloggar jag läser. Och det är klart! Här är de jag kollar igenom när andan faller på:

Tuva Minna Linn. Jag har skrivit lite om Minna förut, men hon är verkligen helt fantastisk. Jag är så glad att jag fick lära känna henne under en journalistikkurs för flera år sedan. Hon skriver med så mycket hjärta och det är så mycket känsla i hennes bilder att jag aldrig sett någonting liknande. Nu har hon börjat blogga på ett nytt ställe, som finns länkat från hennes gamla blogg. 

Malin Berghagen påminner mig på många sätt om min mamma (som jag i min tur påminner mer och mer om för varje dag som går). Hennes inlägg är ofta spretiga och det är ingen riktig ordning på stilistiken, men det hon förmedlar finns där ändå. Jag tycker det är så jävla coolt att hon som 47-åring flyttat till Mallorca och jobbar med yoga.

Liz och jag har jobbat tillsammans på Ålandstidningen. Jag har aldrig träffat någon så empatisk människa i hela mitt liv och hennes personlighet skiner igenom i hennes texter. Ibland känns det som att hon känner in hela mig bara genom att ge mig en kram.  Jag har följt hennes dröm om att flytta till Barcelona under flera år och det är så underbart att se att det äntligen blev av. Och nu ska hon och hennes man dessutom få barn tillsammans! Jag träffar tyvärr inte Liz så ofta alls nu längre, men jag blir alltid lika glad när jag går in på hennes blogg.

Min vän Malin läste bloggen Nio till fem i många år och jag fattade inte riktigt vad som var så kul med den. Men så för två år sedan gav jag den verkligen en chans. Det slutade med att jag läste igenom alla (!!!!!!!)  inlägg på hennes blogg. Sandra bjuder in till sin värld och målar upp den på ett sätt som jag knappt förstå hur man kan göra. Det här är ett typexempel på en person som är intresserad av kläder och sånt, men ger läsarna så mycket, mycket, mycket annat också.

Ida kommenterade på ett blogginlägg jag skrivit och bara ”hej vi skriver om typ exakt samma saker”. Jag blev så glad så jag bad om att vi kanske skulle träffas någon gång och det gjorde vi, förra veckan. Jag har liksom inte fattat var jag ska hitta ”likasinnade” och höll i misstag på att gå med i en sekt bara för att jag ville ha människor att prata personlig utveckling, mindfulness och meditation med (Christian fick stoppa mig i sista stund för att jag inte kollat upp ordentligt vad det var för ”samtalsgrupp” jag skulle gå med i). Men nu hittade jag ju Ida i stället, tack gode gud.

Andra bra bloggar jag läser: Yoganonymous, Rachel Brathen, UnderbaraClara, Zenhabits (som någon läsare tipsade mig om, tack!), Marc and angel hack life och Nina Åkestam.

Av en ren slump hamnade jag inne på en sajt fylld av modebloggar.

Det gör lite ont i mitt hjärta att se vissa av dem.

När jag var i tonåren hade kvällstidningarnas fredagsbilagor nyss gjorts om. Ebba von Sydow var modeorakel i Expressen fredag och jag älskade det. Jag ville ha alla kläder hon tipsade om. En rätt stor del av min värld kretsade kring att köpa en viss jacka eller ett par skor som jag bara sett på bild i en tidning.

När jag skulle gå ut på helgerna kom jag alltid hem på fredagarna med en påse med nya kläder och jag kände mig pirrig, nästan euforisk vid tanken att få dra på mig dem och få gå på fest. Det var billiga kläder av kass kvalitet men för en kväll kände jag mig fin och stolt. Efter en kväll var de uttjänta och till nästa gång behövde jag någonting nytt för att känna mig fin.

Jag önskar att jag hade förstått att jag inte behövde allt det där. Jag önskar att jag hade förstått att billiga H&M-trasor som Ebba von Sydow tipsat om inte skulle förändra någonting. För det allra vackraste och finaste – min insida –  fanns aldrig med på modesidorna. Jag fick aldrig något tips om hur jag skulle plocka fram de mest fantastiska sidorna av mig själv. Jag hade ingen aning om hur mycket styrka och kärlek det fanns någonstans inne i min osäkra tonårskropp. Men hur skulle jag fatta? Hur skulle jag inse det? Budskapet var att jag kunde köpa mig till att vara rätt. Budskapet var inte att jag redan var rätt.

Men det var jag! Allt jag behövde fanns färdigt inom mig sedan den dagen jag föddes. Det kommer alltid att vara jag oavsett om jag går naken, i en sopsäck eller i en klänning för 20.000 kronor. Oavsett om jag har hår på huvudet eller inte. Oavsett om jag har alla kroppsdelar i behåll eller inte.

Missförstå mig inte, snälla. Jag älskar vackra kläder. Allra mest uppskattar jag second hand-kläder som bär en historia.  Men jag kan också känna mig glad över långa svepande kjolar och varma mysiga koftor. En vacker skinnväska. Ett par skor med fransar på.

Men det handlar om att se kläder och prylar för vad det är. Det är tingeltangel. Det är inget jag måste ha för att vara någon. Det är yttre ting som kommer och går. Vissa få vackra saker kanske får hänga med genom hela livet. Vissa saker köps nya och glöms bort efter några månader.

Det jag mest värdefulla jag har är jag. Det som kommer inifrån. Det är min kärlek och min värme, min glädje, min sorg och alla mina erfarenheter. Den enorma kraft som finns i en människa.

Det är väldigt lätt att glömma det när man bläddrar igenom en blogg eller en tidning som bara fokuserar på ytan. Som presenterar snygga, smala, framgångsrika människor i solglasögon för 8900 spänn. Det blir skevt när det saknas en balans mellan det yttre och det inre. Speciellt när så många, många yngre killar och tjejer, och herregud vuxna också för den delen, är osäkra.

Jag kommer absolut inte dragande med någonting nytt här. Alla har hört att skönhet kommer ifrån och att man duger som man är. Men det blir väldigt svårt att tro när de största namnen och de till synes mest ”lyckade” människorna plåtar sig själva och inte lämnar någonting annat till läsarna än märkena och prislapparna på sina kläder.

Även om jag kommit en bit på vägen med min självkänsla så är jag bara människa. Och jag kan också börja vackla i tron på mitt eget värde. Därför undviker jag bloggar där jag inte får något annat budskap än kläder och priser. De får mig fortfarande att må dåligt. En dag kommer jag förhoppningsvis vara så stark att det inte rör mig i ryggen, men tills dess håller jag mig undan.

Mamma skickade en bild på min favorittavla. Jag älskade den när jag var liten och jag älskar den fortfarande. Det är så där jag drömmer om att bo någon dag. I ett kaosigt hav av blommor och palmer. I ett enkelt hus uppe i en bergsby någonstans där det är 27 grader.

Jag tänkte på det senast när jag gick från yogan i går, vad det här klimatet gör med kroppen. Efter klassen var mina muskler uttänjda och mjuka, men direkt jag stegade ut på gatan så drog de krampaktigt ihop sig för att skydda sig från kylan. Kroppen ställer sig automatiskt i försvarsläge utomhus. Det är som att den skriker: det här är inte klokt! Vad fan hände?  Varför utsätter du mig för det här? Väl hemma har snålblåsten och kylan gjort att kroppsdelarna återigen är stela. Jag går in i duschen och vrider på varmvattnet tills det ångar i hela badrummet. Nästan skållar mig tills musklerna börjar släppa det krampaktiga greppet.

Även om jag uppskattar den stilla naturen och frisk luft, tysta skogar och stormande mörkt hav, så har jag alltid föredragit att vara inomhus när det inte är strålande solsken och över 10 grader. Jag är frusen av mig redan som det är. Jag har så svårt att acceptera kylan. Och jag har svårt att acceptera att alla andra till synes verkar acceptera den. Att vi går runt här med krampande muskler och bitande känsla i huden större delen av åren.

Sedan sätter vi oss på ett plan till andra sidan jordklotet och tinar upp oss i två veckor under vinterhalvåret när kylan är som allra värst. Den där introtexten i Sällskapsresan känns så oerhört träffande: Svenskar reser inte till någonting, de reser från någonting.

Jag känner flera som är singlar och vill träffa någon. De är framgångsrika, vackra och härliga. På pappret ”borde” de ha träffat någon.

Jag tror att det blir svårare och svårare att hitta rätt. Samtidigt är det någonting bra! För rätt i dag är inte alls vad rätt har varit tidigare.

Det är tyvärr knepigare att träffa någon ju mer medveten du blir om vad du vill ha ut från ett förhållande. Men det handlar ju om att människor i dag vågar ställa högre krav på sina relationer, vilket är fantastiskt.

Det här inlägget baserar jag i princip på enbart mina egna och vänners erfarenheter, men jag tror att många kan känna igen sig.

I tonåren fanns det i min värld ingen urvalsprocess över huvud taget. Alla hånglade med alla! Jag hånglade med snälla och fina killar. Men jag har också hånglat med, och halvt om halvt varit ihop med muppar, skitstövlar och rena rama as. Killar som kallar sina flickvänner för ”regeringen” och trasiga missbrukare och förmodligen kombinationer av båda. Varför? För att jag hade lust. För att det inte kändes alltför noga vem jag släppte nära. Jag var ung och det var roligt.

Sedan började jag må psykiskt dåligt. Jag drogs till killar som var motsatsen: psykiskt stabila och lagda åt det praktiska hållet. Bra killar. Vettiga människor. Tyvärr totalt inkapabla i kontakten med sitt känsloliv. Och det funkar väl ett tag, men inte i längden. För jag kan tyvärr inte sitta i en livslång relation och prata om tv-serier och planera vad det ska lagas för middag på kvällen. Och därför är jag oerhört tacksam för de här förhållandena, att jag vågade testa, men också att jag (till slut) insåg att det inte var något för mig. Jag MÅSTE få prata om vad jag känner och jag måste få veta hur han känner kring saker och ting.

Och inte nog med det.

Jag vill ha någon som är beredd att jobba för att relationen ska vara bra, inte bara ha någon som jag kan lunka sida vid sida med.

Och där någonstans börjar det bli rätt mycket krav. Jag vet vad jag vill ha och behöver och får jag inte det, då är jag hellre själv än går in i något halvdant.

Och jag har förstått att äldre generationer (inte alla förstås) tycker att det är märkligt att killar och tjejer är singlar långt upp i 30-årsåldern – men de kanske borde ta och se över sitt eget hus innan de börjar gapa om hur konstigt det är. På deras tid bara TOG man ju någon i unga år och det ansågs sedan vara ”rätt”.

Det är som att jag i tonåren, vilsen och jävlig, skulle ha tagit en av de där slashasarna som jag hånglade med och bara ”nu är det klartt!”. Nu gifter vi oss, skaffar hus och tre-fyra ungar.

Jag pratade med en äldre herre på ett bröllop. Han hade varit gift i 60 år och sa så här:

– Först är man kär och sedan är man inte kär på många år. Men de senaste åren har det dykt upp en ny sorts kärlek, det är väl mer en djup omtanke om varandra.

Och ja … jag vet knappt vad jag ska säga. Jag känner ju inte direkt ett sug. Jag känner inte att det känns värt att vänta typ 50 år på ”belöningen” att jag ska känna omtanke för någon skröplig gammal gubbe med höftledsproblem.

Nej.

Då känns det mer rimligt att vänta på rätt. Kalla det att vara kräsen om du vill. Men jag tror inte kräsen behöver vara dåligt. Det handlar om att våga pröva, men också att inte nöja sig om det inte känns 100. Och det handlar också om att jobba med sig själv under ”väntetiden”. Det är inte helt rättvist att vara trasig och kasta sig in i en relation (jag har testat flera gånger).

Det handlar om, tror jag, att låta det ta sin tid och jobba med sig själv. Jag kan knappt tänka mig något finare än att mötas en vacker dag som två (relativt) hela människor.

Den dagen det blir rätt kommer det att vara så jävla värt det.