Carpe diem är ett utslitet och hånat uttryck. I takt med att det blev kylskåpsmagneter, prydnadsskyltar och tatueringar och trycktes precis över-över-över-allt så har ordet tappat sin innebörd. Carpe diem står inte längre för någonting fint, i de allra flesta fall används det i nedsättande eller ironisk ton, någon pratar om att ”fånga dagen” (hö, hö). Det är ett uttryck som är fruktansvärt svårt att ta på allvar.

Det är synd. För att fånga dagen är sannerligen inget vi borde distansera oss ifrån, tvärtom. Folk mår överlag rätt kasst i dag, många är stressade, mår psykiskt dåligt, lider av dålig självkänsla.

ALLA skulle må bra av att ta budskapet till sig. Och då menar jag INTE att man måste trava iväg och köpa en kylskåpsmagnet, utan att faktiskt börja leva mer nu. 

Jag själv och många, många människor jag träffat har en tendens att tro att livet väntar precis runt hörnet. Bara det blir lördagskväll så ska det bli roligt. Bara vi har råd att flytta till en lite större lägenhet så kommer allt att bli bra. Bara jag träffar en kille som är si och så. Bara jag kommer i de där smaljeansen. Bara jag slipper jobba på det här jävla skitjobbet.

PÅ RIKTIGT!? Livet svischar förbi medan du och jag håller på och lägger vår energi och kraft på det som ska göra våra liv perfekta och fulländande. Hur länge ska vi jaga? När ska det vara nog? När vi är 80? 90? När vi är döda? Frågorna upprepas i nästan varenda bok jag läser. Och ja, det är självhjälpsböcker. Och JA jag går i försvarsställning för att jag tyvärr känner att det behövs. För att självhjälpsböcker rackas ner på på samma sätt som uttrycket cape diem. Att vilja må bra är inte okej! Att håna människor som vill må bra – det är okej!

Men medan vi har fullt upp med att göra oss roliga över cape diem-budskap och samtidigt flåsar efter mer pengar och mer kärlek så tickar sekunder och minuterna och timmarna i det här jordelivet nedåt.

Även om jag tänker på det rätt sällan så har det levts jävligt många liv här före mitt. Och de har själva valt hur de levt mellan födseln och döden. Har de uppskattat de små sakerna precis i stunden eller har de hetsat efter någonting större och bättre? Har de sett tusentals soluppgångar och solnedgångar? Har de vågat älska fullt ut? Har de suttit närvarande och lyssnat när människorna de brytt sig om haft någonting att berätta? Har de tagit vara på livet medan det pågick?

Kanske, jag har förstås inget facit att hänvisa till, men kanske.

Kanske är det så att carpe diem:are får stå ut med bli förlöjligade under livets gång.

Men i slutändan kan det mycket väl vara så att det är vi som försökte som haft det allra härligast.