Något jag jobbar mycket på är att bli bättre på att våga släppa taget. 

Det är så lätt att hålla fast vid vissa saker i livet. Krampaktigt. Ett jobb, vänner, en partner, ett boende. Det är jävligt klyschigt men också mycket svårare sagt än gjort att stänga ett kapitel för att ett annat kunna öppnas upp.

Frilanslivet är en sådan grej. Jag kan välja att se det att jag lever en otrygg tillvaro. Just nu vill uppdragsgivare ha det jag skriver, men vem säger att de vill det om en månad? Vad händer om jag blir sjuk?

Så kan jag välja att se det.

Eller så kan jag välja att se det som att det här ger mig oerhört mycket möjligheter. Om jag får en bra idé i dag kan jag sälja in den och genomföra den nästa vecka. Om jag kommer på att jag vill gå en kurs så kan jag hoppa på den när som helst. Och vem vet vad den kursen sedan kommer att leda mig vidare till?

Boende är en annat exempel. Jag flyttade runt i Stockholm den första tiden (som så många gör) och hamnade till slut i en tredjehandslägenhet på Söder, med knarrande golv och över tre meter högt till tak. Precis allt vad jag kunde önska mig. Vad gjorde jag? Jag ägnade mina två år där åt att oroa mig över att jag snart inte skulle få bo kvar, att jag vilken dag som helst skulle kunna få ett meddelande om att jag var tvungen att flytta ut. Till slut fick jag det.

Och det slutade med att jag, även om jag hade 60 000 som fattades för att få ihop kontantinsatsen, lyckades köpa den här lägenheten jag bor i i dag. Allt skulle komma att ordna sig. Hade jag vetat det hade jag aldrig behövt ägna två år åt att oroa mig utan kunde ha levt livets glada dagar i den där fina lägenheten på Söder.

Det känns som att det överallt är proppfullt av människor som är livrädda för förändring. Som håller hårt i vad de har, jobb och relationer, även om det i många fall inte är alls nöjda eller har det bra. Sedan när förändringen väl sker, OM den ens sker, är det inte så att de flesta då brukar säga ”det enda jag inte kan förstå är varför jag höll kvar i det där gamla så länge?”.

För att utvecklas så krävs det att man släpper taget. Inte en gång, utan igen och igen och igen.