Människor som varit utbrända, som knappt förmått sig att kravla ur sängen, har berättat att deras kroppar efter en sådan smäll blivit mer känsliga för smärta och stress. Plötsligt blir allt som var naturligt innan – stora kaosiga folkmassor, stressade kollegor, en konstant smärta i magen – väldigt påtagligt. Allt blir hårt, högt och inkräktande.

Jag undrar om jag inte upplever någonting liknande nu, men i lightversion.

Efter att jag började jobba hemma är storstadsstressen på tunnelbanan några hundra meter utanför dörren mycket tydligare. Jag får fysiskt ont i hjärtat av stressen. Det är en molande värk som jag vet att jag kände precis när jag började jobba när jag var 16. Sedan dess har den värken blivit en del av min vardag, precis som fullproppade tunnelbanor och ett oändligt antal pushnotiser på mobilen. Det är först nu när jag börjat känna in min kropp ordentligt igen som jag märker vad som händer med mig.

Jag blir sällan stressad av att sitta hemma framför min dator och jobba. Oavsett om jag, som exempelvis i dag, vet att jag har flera texter som ska vara klara i eftermiddag. Det är lugnt. Jag kommer att hinna med dem. Men jag vet inte. Jag tycker det är fruktansvärt svårt att hålla fokus och lugn när omvärlden är stökig. Jag sugs upp i all stress. Och jag har så svårt att avgöra om det är jag som borde klara mer eller världen utanför dörren som borde lugna ner sig.