Mitt absolut största breakthrough när det kommer till personlig utveckling var när jag insåg att jag har ett ego.

För mig blev det smärtsamt tydligt när en kursledare bad oss sitta tysta i tio minuter och bara lyssna på vad tankarna hade att säga. Det var min mamma som hade skickat iväg mig på kursen och jag var fortfarande rätt avigt och skeptiskt inställd till ALLT vad personlig utveckling heter.

Sådana här tankar dök upp i mitt huvud:

– Det är är så jävla flummigt. Gud tänk om alla människor jag känner visste att jag sitter här och ska lyssna av mina egna tankar, haha, fan vad pinsamt. Usch, det här är ju faktiskt inte normalt. Tycker alla andra människor i det här rummet att det här är vettigt eller? Äh, de är väl säkert så hjärntvättade av sådan här skit så att de har slutat ifrågasätta saker och ting. 

Jag insåg där och då att det här måste få ett slut. Det här var ju fruktansvärda tankar. Det enda jag hade blivit ombedd att göra var att sitta en stund och bara lyssna – och den här dyngan var vad som dök upp! Det här var ju en rädd, orolig och osäker människas tankegångar! En fladdrig ängslig stackare. Och inte nog med att jag var livrädd för vad utomstående människor skulle tycka och tänka, jag gick också så långt att jag dömde ut de andra människorna i rummet trots att jag inte visste ett skit om dem.

Jag började sakteligen också förstå att det här EGENTLIGEN inte var jag. Det här var alla mina rädslor. Alla rädslor för att vara konstig och inte duga till i andras ögon. Kalla det egot eller vad som helst.

Genom att bli medveten om mina rädslor kunde jag också börja skala bort dem. Och där innerst inne – där fanns jag. Min längtan efter att må bra, känna kraft, energi och glädje, att älska och bli älskad, att våga.

Och jag har märkt att handlar jag utifrån det, mitt innersta jag, då blir livet väldigt enkelt och lustfyllt att leva.