Jag brukar sällan tänka vidare värst mycket på barndomen. Ärligt talat kommer jag mest på negativa saker, för även om det hänt tusentals bra saker också blir fokus på det som inte var bra och det känns onödigt att grotta ner sig i det eländet. 

Men i morse när jag vaknade kom ändå några minnen tillbaka:

– I efterhand har jag intalat mig själv att min dåliga relation till min kropp började i tonåren. Så var det inte alls. Jag hatade min kropp redan som barn. I morse kom jag att tänka på hur vidrig jag tyckte att min mage, mina lår och mitt ansikte var. Jag minns att jag som åttaåring fick se en bild på mig själv i baddräkt och äcklades starkt av att den kroppen jag såg var min.

– Vi hade en oerhört dominant tjej i vår klass. Hon styrde alla med järnhand. Hon valde ut en favoritkompis som passade just för den dagen och dagen därpå behandlade hon den personen som luft för då hade hon hittat någon ny bästa vän. Och så där höll det på.

– Jag ljög rätt mycket som barn. Hittade på det ena och det andra. Att vi hade en hund. När folk ville komma och hälsa på hunden sa jag att den flyttat till min mormor. Jag kunde säga att jag brutit min arm under sommarlovet, sådana helt meningslösa saker.

– När jag gick i fyran, femman hade vi en kille i klassen som gick och tafsade på alla tjejer och läraren skrattade och sa ”killar är så där i den där åldern”.

– Jag hade flera barn i min årskurs som ansågs vara väldigt märkliga. De kom ofta försent och var mycket borta från skolan. De var uppkäftiga och visste bäst i alla situationer. Det är först när jag blivit vuxen som jag förstått att det här var barn som hade det fruktansvärt svårt hemma.

– Jag var väldigt känslig och ängslig och hade väldigt svårt att skapa en egen identitet. Sa någon att en viss artist var bra eller att färgen orange var den bästa så tyckte jag också det. Allt jag själv tyckte höll jag hemligt eller såg snabbt till att ändra åsikt om om det var någon som inte tyckte samma.

– Eftersom jag ofta kände mig så underordnad andra så hände det att när jag äntligen hittade en människa som var svagare än mig kunde göra allt för att trycka ner den här personen. Och samma skitbeteende utsatte jag mina syskon för (vilket jag skrivit om i den här krönikan).

– Tidigt kände jag ett behov av att skydda mig själv, därför gjorde jag mig till clown. För får man människor att skratta, om det så är på min egen bekostnad, så är det uppskattning.

– Jag har alltid känt mig distanserad från andra. I klasser och i olika lag jag varit med i. Det var faktiskt först i går när jag fikande med Malin som jag insåg att det här är någonting som hängt med i vuxen ålder. Jag blir livrädd av att hamna i nya sammanhang med okända människor, jag blir iskall i kroppen av grupparbeten. Jag vet inte hur jag ska bete mig, jag vill ha vänner, men jag har ingen aning om hur jag ska närma mig andra på ett naturligt sätt. Så antingen blir jag tyst eller så går jag för snabbt på och pratar för mycket och skäms oerhört för det efteråt.

– En gång var det en tjej som bröt ihop på skolgården och berättade att hennes mammas nya kille misshandlade henne. Vi gick till skolhälsosystern som sa att det inte kunde stämma, för hon kände den här mannen och han var inte sådan som slog.