Att falla tillbaka till ångest och deppighet efter en period av välmående är inte särskilt skrattretande. Det känns oftast som ett hårt misslyckande.  

För man har ju börjat skratta igen, känna det som att det kanske ändå finns någon mening med alltihop ändå. Till oroade vänner och familj har man äntligen kunnat berätta att nu, nu är det bättre och de har förstås blivit väldigt glada.

Under flera år höll jag på och pendlade fram och tillbaka. Välmående ena veckan och kolsvart andra veckan. Ibland kunde det gå månader av välmående innan det svartnade igen. Och fallet ner i meningslösheten var så förbannat hårt. För jag hade ju mått bra! Jag hade ju njutit av att känna solskenet mot ansiktet och skrattat från hjärtat! Eller… Hade allt bara varit en illusion? Är det meningen att jag ska börja kampen igen? Varför? För vems skull är det jag måste uthärda? För egen del har jag tröttnat för länge, länge sedan. Jag orkar inte mer. Inte ett fall till.

Förstår ni hur snabbt det gick? Och hur hårt fallet blev? Från att ha mått bra -> till att känna ångest och meningslöshet -> till att inte orka leva längre, på knappt några timmar!

Som jag skrev i går är jag tillbaka i någon slags ångesttillvaro på nytt. Det var länge sedan nu, men känslorna är skrämmande välbekanta. Som om de aldrig försvunnit utan legat på lur och slog klorna i mig direkt när jag nu känt mig lite svag.

Samtidigt är inte allt det jobb jag gjort för att må bättre förgäves. Jag känner en oerhörd trygghet i att jag vet vad jag behöver göra för att må bra igen. Jag behöver kommer tillbaka till mig själv. Inte stressa, inte älta, inte oroa mig, inte leva i framtiden och försöka styra över sånt jag omöjligt kan styra över. Inte döma mig själv för att jag hamnat här igen, inte kasta mig ner i det djupaste svarta och bara se döden som enda utväg.

Bara ge mig själv en ärlig chans att få komma tillbaka, att snällt och vänligt samla ihop alla splittrade bitar. För det där dåligtmående är inte jag, hur mycket det än känns så. Det är min hjärna som gått i spinn. Olika nivåer som inte är på rätt. Mitt riktiga, sanna jag, det är jaget som bara vill älska och bli älskad, som så gärna vill leva fullt utan rädslor. Det jaget har hamnat i skuggan, men det finns där hela tiden. Tålmodigt väntande, precis som alla gånger förr.