Jag fikade med en kompis i dag som varit ute på en längre resa i USA. Allt som oftast innebär det nya perspektiv på saker och ting. Det är på något vis mycket enklare att se klart på sina vardagsproblem när man är på andra sidan jordklotet. Det blir plötsligt tydligt vilka förändringar man bör göra i livet.

Men.

Vi pratade också om vilken färskvara det här är. Den nya ”upplystheten” håller i sig i vadå, några veckor? Kanske några månader om det varit en riktigt omvälvande resa. Sedan är det så jäkla lätt att glida tillbaka i lunken, störa sig på människor i trafiken och gnälla på sin partner för att hen inte sköljt av tallrikarna innan hen satt in dem i diskmaskinen.

All utveckling måste underhållas hela tiden. Det hjälper inte att bara gå en kurs i mindfulness och sedan är det bra med det. För sedan gäller det att meditera vareviga dag, vidareutbilda sig, läsa mer, göra allt för att upprätthålla intresset. Om en resa gett perspektiv så är det jättebra, men det går liksom inte att luta sig tillbaka och anse sig ”färdig”.

Det är precis samma sak som den fysiska delen med kroppen som den psykiska. Den måste tränas, utsättas för nya övningar, annars stagnerar alltihop.