Jag hade Ida på besök på gården en sväng efter att hon slutat jobbet.

Jag beklagade mig en del över det här att jag inte tycks vara skapt för att vara ute i verkligheten. Jag mår underbart så länge jag är hemma i lugn och ro, få göra min yoga, läsa om personlig utveckling, göra olika självhjälpsövningar för mig själv och hålla på. Sedan är det som att helvetet bryter lös när jag kommer ut i verkliga livet. Det blir för mycket att anpassa mig till, jag har så svårt att hålla fokus. Uppmärksamheten dras åt alla tusen olika håll och stressnivåerna ökar.

Jag känner mig så ”falsk” och dålig som på något vis målat upp en bild av mig själv av att jag blivit starkare och mår 1000 gånger bättre med mig själv när jag gör det – för det gäller hemma. På t-centralen eller på tunnelbanan vid 17-tiden eller på olika hetsiga arbetsplatser kan jag liksom inte vara mindful. Det går inte. Det pågår ju ett jävla vansinne där. Jag får ont i hjärtat av all stress.

Ida berättade att hon och hennes kompis gör övningar lite varstans. Är de ute på krogen så försöker de stänga av allt utanför och bara fokusera på samtalet, sådana små grejer. När det kommer till märkliga typer i vardagen säger Ida att hon ser dem som träning. Varje människa, speciellt om den är extra jobbig är ett träningstillfälle att lära känna dig själv lite bättre. Det handlar bara om att öva.

Det är fint och väldigt vettigt.

Men egentligen skulle jag nog vilja ta den enkla lösningen: bara flytta till ingenstans och få vara i lugnet så mycket det bara går.