Vi är hemma från New York. En sak kan jag säga med all säkerhet: jag måste ta bättre hand om mig själv. Vi har haft the time of our lives på den här resan men samtidigt har jag inte mått bra. Inte helt åt helvete, men heller inte bra. Ångest bryr sig inte om geografiska skillnader. Den dyker upp i New York likväl som i Sverige. Den dyker upp trots att alla förutsättningar är HELT perfekta. Det spelar ingen roll om jag sitter på världens mysigaste restaurang på lower east side med paraplydrinkar och mannen jag älskar mest av allt i den här världen. Den kommer ändå.

I det här fallet är det rätt skönt att veta vad jag gjort för fel: jag har fladdrat i väg. Jag har inte varit tillräckligt mån om övningar, närvaro, djupandning och yoga utan mest bara hetsat runt i huvudet de senaste veckorna. Sovit kasst, ätit dåligt, druckit för mycket.  Och då kommer alla destruktiva tankar: jag duger inte, jag är ful och vidrig, jag är inte värd att vara ihop med, den där tjejen är säkert mycket bättre än vad jag är. Oro, ältande och molande ångest.

Skillnaden nu mot ”förr i tiden” är att det känns så skönt att veta hur jag ska ta mig till för att komma tillbaka. Jag har gjort det förr och det kommer gå precis lika bra den här gången. Det är helt okej att hamna ur spår ibland. Det är en del av livet.