Jobb är jäkligt knepigt, tycker jag.

Jobbet är en så otroligt stor del av ens liv. Oftast är tanken att du ska umgås mer med dina kollegor än människorna du faktiskt frivilligt valt att ha i ditt liv. Bara det är rätt märkligt. 

Sedan gäller det ju att hitta någonting man gillar att göra. Helst älskar. Och se till att få göra det också.

Jag har både ett och annat agg till hur skolsystemet är uppbyggt. I skolan handlar aldrig någonting om drömmar, det handlar om att vara REALIST. Vi hade till exempel en studievägledare i skolan. Hennes uppgift verkade vara att en timme i veckan stå och berätta för oss vilka yrken vi INTE skulle rikta in oss på för inom dem fanns det inte några jobb. Journalistyrket var ett av dem. Data däremot, det skulle vi plugga för där fanns det både jobb och pengar att tjäna. Jaha. 

Jag kan ju säga så här: både jag och omvärlden ska vara väldigt glada över att jag inte jobbar med data i dag. Data och jag går nämligen inte särskilt bra ihop, dessutom är det förbannat trist. Och det var också bilden som målades upp av arbetslivet i skolan: det var trist och svårt att slå sig fram. Det var bättre att satsa på någonting lite sämre och i alla fall få det. Fy fan.

Jag började jobba som journalist när jag var 16. Jag såg en annons i dagstidningen på Åland om att de sökte en nöjesreporter och jag VISSTE när jag såg den annonsen att det var rätt. 

Det var det ju också. På ett sätt. På ett sätt var det inte det.

Jag har nämligen jobbat åtta år med att vara reporter (två år som chefredaktör för en nöjestidning som inte riktigt kan räknas in), vilket jag förvisso har blivit väldigt bra på. Jag är snabb, bra på att hitta roliga vinklar och skriver bra. Men jag tycker inte att det är särskilt upphetsande. Har aldrig tyckt. Jag har svårt att gå igång på nyheter, och det är en förbannat dålig egenskap som reporter. Jag vill skriva, men jag vill skriva långt och personligt. Krönikor och fördjupande reportage. Göra timlånga intervjuer och blogg. Skriva böcker. Och att då sitta mitt i ett ständigt nyhetsflöde som jag gjort … det blir liksom inte helt rätt. Det skaver. 

I dag skulle jag säga att jag är närmare än någonsin att ha hittat det jag faktiskt är bra på OCH älskar att göra. Jag skriver krönikor, blogg, längre artiklar och har skrivit en halv bok (som jag tänker att jag ska skriva färdigt i sommar).

Faran med att ha hittat så här rätt är att det lätt kan gå överstyr. Om inte jag stoppade mig själv skulle jag sitta och skriva dygnet runt. Nu har jag bestämt att jag jobbar 9-17 på vardagar, ibland med några förskjutningar, men det måste vara så. Jag har ett liv som inte är skrivandet också. Och det är så jäkla viktigt att leva det livet också. Även om jag glömmer det ibland.

Så. Ungefär så har det sett ut för mig att trevande hitta det jag älskar och är bra på. Det är inte en alltför slingrig väg, men det tog ändå tio år för mig att våga satsa på precis det jag vill göra. Och jag vet inte ens om jag får ge ut min bok, men i min värld är det självklart. Jag kan inte tänka något annat för annars vore det helt ovärt att ens bemöda mig att skriva den.

Nu ska jag inte skylla alltför mycket på skolan, men det hade varit soft om någon där varit lite uppmuntrande. Åtminstone öppnat upp lite för möjligheten. Typ, ni KAN faktiskt bli precis vad ni vill också. Det kanske inte är helt enkelt, men det GÅR. Om det är något jag ska lära mina eventuella barn (om det nu blir några barn) så är det exakt det.