Jag har alltid fokuserat så mycket på det skrivna ordet. Text. Bara text. Inget annat har varit så där vidare värst viktigt. Inte ljud eller bild. Text. 

Jag har alltid blivit mest berörd av text och aldrig riktigt kunnat ta till mig budskap på samma sätt om jag inte fått läsa det. Det är väl trevligt att få ett porträtt på människan som uttalar sig om saker och ting, men jag klarar mig också utan. Det är märkligt. Jag har en hel hop vänner som är fotografer, jag har till och med varit ihop med en fotograf i fyra år. Och jag har varit jätteimponerad av deras driv och så där, men i mitt huvud har alltid text spelat huvudrollen.

Men på sistone har det här förändrats. Bilder alltså, herr-e-gud. Hur är det ens möjligt att sätta en stämning som den här eller den här eller den här bara genom ett par bilder?

Jag önskar verkligen att jag hade ett intresse för att fotografera. Men jag tycker mest bara att det är klumpigt att kånka runt på någon kamera. Och så tycker jag det är så märkligt att dra fram kameran i tid och tid. Det blir liksom aldrig naturligt för mig, bara jag drar fram mobilkameran blir det mest fruktansvärd stel stämning och så känns det som att jag förstört allt och borde gå och dra något gammalt över mig. Nåväl. Någon annan gång i livet kanske. Eller så köper jag bara en kamera och ser vart det bär.