Ibland känner jag mig som en idiot. Ibland känner jag verkligen att jag blev den där människan jag aldrig ville bli.

Ju mer jag utvecklas, ju mer jag jobbar med mig själv och försöker förstå och inse – ju mer slänger jag mig med de klyschigaste jävla klyschorna du kan hitta på kylskåpsmagneterna.

”Lev i nuet”.

”Stänger du en dörr öppnas en annan”.

”Den som blir lycklig för det minsta är också lycklig för det mesta”.

”Du måste våga satsa för att vinna”.

Och så vidare.

Jag rapar ju bara goja, kan jag tänka ibland.

Men samtidigt inte. För det är så enkelt att slänga ur sig de här livsvisdomarna för att de låter tänkvärda och fina i stunden men det är så förbannat mycket svårare att faktiskt försöka leva efter dem. Att inte bara registrera dem i huvudet utan att känna dem i hjärtat. Det kallas världens längsta halvmeter, den mellan hjärnan och hjärtat.

Men det kanske redan är en gammal vedertagen kylskåpsvisdom?