Det pratas ju mycket om vad som är naturligt för människan. Var och varannan gång en ny diet/”livsstil” lanseras så trycks det på vad som EGENTLIGEN är naturligt för oss att äta. Och människor bara: AHA folk åt alltså inte halvfabrikatköttbullar förr om åren.

Det handlar om naturliga produkter för kroppen, håret och tänderna. Jättebra, verkligen. Jag försöker själv vara medveten om vilka produkter jag använder. Maten är det lite sisådär med. Jag äter inte jättehälsosamt, det kan jag verkligen inte påstå. Jag strävar mot det, men det blir inte alltid så. Samtidigt, med min ätstörningshistorik så vet jag att börjar jag trixa för mycket med maten så kommer det att bli trubbel. Så lite som jag tänker på mat i dag har jag aldrig någonsin gjort tidigare och jag vill gärna att det fortsätter så, för att bara obsessa kring mat hela hela dagarna är inget värdigt liv.

Nåväl, tillbaka till saken: vi hetsar efter mat och produkter som är naturliga för människan men glömmer lätt att vi utan att egentligen funderat efter särskilt mycket anpassat oss till något så onaturligt som storstadsmiljöer. Det finns ju inget naturligt med att trängas på en tågperrong, stå i evighetsköer i mataffären eller kryssa fram mellan ett hav av människor på trånga restauranger.

Vissa klarar den här anpassningen hur bra som helst. De är helt fine med att stoppas in på en liten yta i ett femvåningshus och tycker det är alldeles tillräckligt att sitta i en park någon gång i veckan. Vissa får panik och står inte ut en sekund. Men fler och fler blir tvungna att anpassa sig ändå, för jobbmöjligheterna finns i storstäderna. Sedan är folk förvånade över att de mår sämre och sämre trots att de äter naturligt och väljer kemikaliefria produkter.

Jag tänker på det här när jag känner en längtan efter lugn och avskildhet.

Det är väl egentligen inget konstigt alls.

Om någonting är naturligt för människan så är det väl ändå att leva i naturan.