Kroppen vet bäst.

Efter att ha stressat runt, dels fysiskt, men framförallt psykiskt, jag har haft väldigt svårt att komma ner i varv på kvällarna efter de senaste fem dagarna på hundkursen. Så vaknade jag då i morse och hade ont i halsen.

”Gå och lägg dig och vila en stund igen då” sa Christian när jag släpade mig upp vid 07.30 och såg ut som ett förlist vrak vid köksbänken.

”Tror du jag kan VILA? Vet du hur mycket jag har att göra eller?” snäste jag ifrån.

Typiskt en människa som är på högvarv.

Det är klart att jag har saker att göra. Jag har nu gått på kurs i fem dagar och har mejl och fakturor att skicka, texter att skriva, praktiska saker att fixa inför New York-semestern nästa vecka.

Allt det här är positiv stress. Jag har stressat och gått upp i varv på hundkursen för att jag tycker att det är så intressant, för att jag vill lära mig, för att jag vill komma överens med alla kursdeltagare (och deras hundar). Jag älskar allt jag jobbar med just nu, precis allting (!) jag ska göra den här veckan är sånt som jag tycker är roligt. Jag fladdrar och flyger runt med fötterna en bit ovanför marken.

Men. 

Jag måste komma ner igen. Ner till nuet. Ner till det som faktiskt är det viktiga. Det viktigaste är att jag mår bra. Visst, jag kan säkert stressa och hetsa och flänga runt i flera år framöver och inte lyssna på min kropps signaler. Men förr eller senare kommer jag att bli sjuk på riktigt.

När jag snäser ”tror du jag kan vila eller?” till Christian är svaret: klart att jag kan.

Visst, jag kanske hamnar efter i jobbet, människor kanske blir irriterade på mig. Men att tro att världen ska gå under är att ta mina sysslor på alldeles för stort allvar. Jag gör det viktigaste och sedan tänker jag gå och lägga mig på soffan och dricka te.

Och om ni inte har läst Lina Balenäs krönikor i GT tycker jag att ni ska göra det. Hon skriver från sjukbädden om sin kamp mot cancern och sån läsning ger alltid lite perspektiv på tillvaron.