Det är först nu: när jag går en ny kurs, träffar en hel hop nya människor, ska ta in massvis med ny information som jag förstår vilken lugn tillvaro jag lever annars. Vilken jävla lyx jag har som har ordnat det så att jag kan ha full fokus hela dagarna. Och vilken otrolig stress jag utsatt mig för tidigare.

Jag är verkligen – verkligen – jätteimponerad av människor som klarar av att sitta i öppna kontorslandskap eller umgås ute i stora folkmassor och det berör dem inte ens! Själv blir jag liksom stressad av att åka buss.

Samtidigt är det ju så här: båda personligheter behövs. Jag läste en kommentar på mitt inlägg angående att vara HSP (highly sensitive person), en tjej som kände igen sig och menade att hon har ett sorgligt liv.

Det är inte sorgligt! Det är bara som det är. Att säga att det är sorgligt är också att utgå ifrån att det finns  något sätt man SKA vara på. Man SKA tycka om att mingla i stora folkmassor och stressa hit och dit mellan olika möten. Det behöver man inte alls göra. Jag är jätteglad att det finns folk som ägnar sig åt sånt och trivs finfint med det för då slipper jag göra det. Då öppnar det upp för mig att vara tvärtom också.

Om jag bara gör saker på sitt sätt, som jag mer och mer börjar förstå är det bästa sättet för mig – då kommer det att bli bra. Annars kommer det inte att bli det. Inte i längden i alla fall.