Startsida / Inlägg

Vad finns det för mening med deppigheten den här gången?

av Zandra Lundberg

Jag låg i savasana i går efter yogan och kände mig så less för jag har så svårt att komma ner i varv. Det är som att tankarna bara rusar, jag är helt oförmögen att få stopp på hjärnan. Ångest och oro, känslor av meningslöshet, psykisk ohälsa, allt sånt är så otydligt. Det är liksom bara någonting som pågår uppe i huvudet. Jag vet knappt hur jag ska förklara det för någon annan. Jag kan försöka, men då måste jag bryta ner det till små beståndsdelar i ord och då låter det … inte klokt. För ord är bara ord, men känslor av rädsla, vånda, irritation och vemod är någonting helt annat.

Jag skulle kunna berätta att jag känner sådant otroligt utanförskap. Det är som att alla andra har en plats i den här världen, men jag hamnade vid sidan av och får stå med mitt dåligtmående och titta på. Och det här gör mig ledsen, och i förlängningen förbannad. Så arg på världen. För det känns som att ingen jävel fattar. Innerst inne finns en så stark önskan och längtan efter att få träffa någon som är precis som jag. Någon som varit med om och känt samma saker, som inte behöver få det berättat för sig utan bara kan förstå vad det är som händer i mig.

Jag inser att det här är jävligt egoistiskt och otacksamt mot alla som är underbara och kärleksfulla mot mig, men det får mig inte att må bättre. Tvärtom: sämre. Ångesten blandas upp med dåligt samvete och en känsla av att vara en självisk idiot. Ni hör ju. Det låter befängt alltihop. Men det handlar som sagt var inte så mycket om själva tankarna, utan känslorna de skapar.

Den allra tydligaste stunden på dagen jag vet om jag mår bra eller inte är på morgonen. Mår jag bra så har jag en lätt känsla i kroppen, det vet jag mycket väl, för jag har haft den där lätta känslan i kroppen i långt över ett år nu. Mår jag sämre så känns det rent ut sagt förjävligt, jag vill inte stiga upp, jag vill sova mig tills allt är bra igen, att bryta in med en positiv tanke i all den här sörjan av negativitet som försiggår uppe i huvudet är i princip omöjligt. Jag vill inte må så här, tänker jag. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill bort. Kan någon snälla hjälpa mig ur det här?

Jag tänker mycket på det här: om negativa, ångestfulla tankar kan få en människa att må så fruktansvärt dåligt att det finns de som väljer att avsluta sina liv för att de inte orkar med. Hur kraftfullt måste det inte vara med positiva tankar då?

Det var så skönt, för jag låg där efter yogan och jag kom slutligen fram till någonting. Det var inget jag tänkte mig till utan mer en stark känsla: det finns en mening med att jag nu för första gången på länge mått sämre en period. Till och med i meningslösheten finns en mening. Det är inte förgäves. Någonting ska jag lära mig, den här gången också.

Redan i morse när jag vaknade kändes det lättare.

bild-3
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB