Jag fick en fråga i kommentarsfältet i går som jag tänkte svara på här i ett litet inlägg!

Skulle du vilja berätta lite om din tid med antidepressiva och varför du slutade? Jag tycker själv att det är svårt, har ätit sen ett halvår men är inte övertygad och får en känsla av att det kan göra mig lite avtrubbad… Hur är din erfarenhet?

Det var (tror jag) ungefär sex år sedan jag började. Först och främst var jag livrädd för att börja äta antidepressiva. Det var medicin och medicin innebar ju att jag måste vara sjuk och det hade jag ingen som helst insikt om att jag var. Jag tyckte det var skönt när min psykiater förklarade att det var lika vettigt att ta antidepp mot obalanserade nivåer i hjärnan som att fixa ett brutet ben. När jag efter någon vecka kom överens med tanken om att äta antidepp så var jag också väldigt rädd för vad som skulle hända. Hur skulle det kännas? Skulle jag fortfarande vara jag? 

Så jag började och det hände … ingenting. Jag tror vi höjde dosen tre-fyra gånger under en rätt lång period innan jag började känna något över huvud taget. Men när det började fungera så märktes det rätt tydligt på mig. Den första veckan var jag i någon slags maniskt glädjerus, men det planade ut rätt snabbt och allt blev vanligt igen, bara lite mer balanserat och stabilt. Jag tappade inte meningen med livet 70 gånger om dagen som jag gjort tidigare, jag längtade inte efter att dö och så vidare. Medicinen jag fick av min finska läkare kommer jag faktiskt inte längre ihåg vad hette, men när jag flyttade till Sverige ”omvandlades” det till citalopram.

Under åren har jag slarvat med medicinen ibland och det har märkts jättetydligt. En gång åkte vi på konferensresa till Berlin med jobbet och jag glömde medicinen och väl hemma var jag ett fullständigt vrak av ångest. Om jag känt mig avtrubbad? Ja, på det viset att det skurit bort mitt dåligtmående. Jag har inte upplevt att medicinen gjort det svårare att komma i kontakt med glädje och lyckokänslor.

Jag slutade äta antidepp under hösten förra året. Jag kände mig så stabil i psyket som jag aldrig gjort tidigare. Jag yogade, drack ingen alkohol och jobbade mycket med mig själv. Det kändes helt naturligt att bara strunta i att förnya mitt recept och jag märkte faktiskt inget alls av övergången, trots att jag slutade tvärt. Jag tror till och med att jag glömde berätta till min sambo att jag slutat, så självklart kändes det.

Det har gått finfint fram tills för någon månad sedan då jag märkte att ångesten börjat smyga sig på igen. Fler och fler tankar om meningslöshet dök upp. Tanken på att börja med antidepp igen låg nära till hands senast i går, jag var så otroligt less på allt. Och även om jag inte skulle ta det som något stort ”misslyckande” att börja igen så vill jag först göra ett tappert försök på egen hand.

Jag tror och känner att det handlar så mycket om att jag den här gången bara tappat fotfästet, jag har glidit iväg i tankarna, ältat, oroat mig och slutat fokusera på att jag själv ska må bra. Om jag bara ger mig själv en ärlig chans, att läsa böcker och göra övningar som får mig att mår bättre, att yoga och meditera och att fokusera mycket på andningen så kommer jag att hitta tillbaka. Eftersom jag redan har verktygen och lyckats komma på fötter en gång så är jag rätt övertygad om att jag klarar det en gång till.

Medicin är bra och jag vet att den finns där som ett alternativ, men först vill jag göra ett ordentligt försök. Skillnaden nu mot för sex år sedan var att då hade jag aldrig orkat. Jag var så långt nere i deppträsket att jag nog aldrig klarat att hala mig upp på egen hand. Nu är jag bara där och badar fötterna emellanåt.

Testa ät ett tag och testa sluta ett tag. Du kommer känna vad som känns bäst!