Jag klippte lugg när jag var i New York. Eller ja, inte jag utan någon glad jeppe i Chinatown gjorde det åt mig. Det var väldigt mycket på impuls. Jag fick ett infall kvällen innan och blev hög på hela grejen, att vara i New york och byta frisyr lite hipp som happ, GU va spännande!

Sedan satt jag dagen efter och stirrade mig själv i spegeln. Det såg inte bra ut, jag ville inte ha den där luggen där, det kändes så otroligt fel. Jag hade mycket lugg som barn och nu kände jag mig som en liten unge igen.

Mitt hår är VÄLDIGT tjockt och tovar lätt ihop sig till dreads om jag inte borstar det nitiskt morgon och kväll vilket jag absolut aldrig skulle få för mig att göra. Jag har i många år tyckt att allt som haft med hår att göra bara varit jobbigt och krångligt. Inte bara huvudhår. Jag har rätt kraftig hårväxt på de flesta ställen på kroppen och har skämts oerhört över det.

Det är så mycket som sitter i håret för människor. Så mycket ska uttryckas genom färg och form. Och när människor cancerbehandlas tycker en del att det allra värsta är när håret trillar av. Och män som blir tunnhåriga får kriser och medan det på andra ska det rakas och vaxas. Herregud. Vad det är MYCKET med håret. Och här sitter jag och tjurar med en gammal lugg som är utväxt om någon månad.