Jag har varit svartsjuk.

För mig handlade det inte om pojkvänners tjejkompisar, kvinnliga kollegor eller random tjejer på krogen. Det handlade om ex. Jag stod liksom inte ut med tanken på att den kille jag är tillsammans med  tidigare har älskat någon på samma sätt som han älskar mig. Sedan har det alltid funnits en liten rädsla kring att han plötsligt ska inse att den förra flickvännen han hade var mycket bättre och kommer på att han vill gå tillbaka. Svartsjuka handlade i mitt här fallet om dålig självkänsla. Sedan hjälpte det väl inte direkt att en av mina första pojkvänner faktiskt var otrogen med sitt ex.

Jag har i dag helt lyckats bli fri från den här svartsjukan. Det är nästan svårt att beskriva hur skönt det är. För det har varit en oerhörd plåga. Svartsjukan åt mig inifrån. När ex-flickvänner kom på tal gjorde jag allt för att luska reda på saker om deras relation – bara för att kunna vältra mig så mycket som möjligt i smärtan. Sedan blir allt en ond cirkel för känslorna efter ett svartsjukeutbrott är att jag känner mig totalt värdelös över det faktum att jag är svartsjuk.

Så ja. Jag är väldigt glad över att slippa känna så här.

Hur gjorde jag då? 

Dels handlar det mycket om att jag började jobba med mig själv för att stärka min självkänsla. Genom yoga, böcker och helt enkelt vara självsnäll.

Men det mest effektiva när tankarna väl dök upp var att jag använde mig av ACT. Det går helt enkelt ut på att acceptera tankarna, inte försöka tränga undan någonting. Det brukar jämföras med att försöka trycka ner en boll under vattenytan, det är helt omöjligt att hålla den där under, men får den flyta ovanpå ytan så är bollen inte längre ett problem.

Jag kunde i praktiken föra en dialog med mina egna tankar. Typ så här:

– Nämen oj, dök svartsjukan upp i dag så här på torsdag kring lunch, jasså, men välkommen in här och sätt dig. Jag har inte så mycket att bjuda på här hemma men du kan få några skorpor med marmelad. Berätta nu, vad är det som gör att du kommer på besök så ska jag lova att lyssna riktigt ordentligt. 

Svartsjukan: – Jag tycker att det är jättejobbigt att hans ex-flickvän XX verkar härlig och snygg och glad när jag bara är deprimerad och ful. 

– Det var det värsta. Ska vi först och främst bara bestämma oss för att acceptera att du är svartsjuk.  Så kan vi upprepa det några gånger tills det låter jättelöjligt. Svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk. Haha! En svart sjuka! Finns det rödsjuka också? Eller kanske marimekkoprickigsjuka? Kan du inte framkalla en sån sjuka i huvudet i stället, det vore mycket festligare. 

Svartsjukan: – Nu är du löjlig. Du tar mig ju inte på allvar. 

– Men ska du verkligen tas på allvar? Du är ju bara en dålig känsla som skapats i mitt huvud? 

Svartsjukan: – Men fattar du inte!? Jag är jätteledsen och arg och rädd!!!

– Jag förstår dig. Jag hör dig och ser dig. Jag accepterar att du finns, men tyvärr kan jag inte göra så mycket mer åt ditt elände i dag. Jag har inte tid att agera på dina nycker, jag har lite annat att stå i nämligen. Se så: gå ut och lägg dig i hängmattan en stund i stället, det brukar hjälpa mot det mesta. 

Svartsjukan: – Okej då… Jag testar en liten stund, men sen kanske jag kommer tillbaka. 

– Gör det du, du är så välkommen precis när du vill. 

Ungefär så. Det här är ett rätt avancerat exempel, men i början så var jag tvungen att ta de här långa dialogerna varje gång. Sedan mattades svartsjukan sakta men säkert av och i dag har jag inte haft den på besök på … länge. Det var säkert ett år sedan sist!