Startsida / Inlägg

Depression -> egoism (att hångla med 1000 och ändå känna sig värdelös och tom).

av Zandra Lundberg

När jag var långt, långt nere i deppträsket så läste jag någonstans att deprimerade människor är egoistiska. Jag kunde inte ta in det då. Jag blev arg bara av att läsa skiten. Hur kunde någon påstå det? Jag orkade ju för fan inte med mitt liv. Jag hatade ju mig själv. Jag tycker inte att jag är värd någonting. Hur kan jag då vara egoist? Svaret fanns ju redan där, i mina tankar: jag, jag, jag, jag. Min ångest, mina problem, mitt värdelösa liv. Allting kretsade kring mig och mitt mående. 

Det jag inte kommit fram till över huvud taget då var att egoism inte behöver vara någonting dåligt. Tvärtom. På ett sätt är jag mer egoist än någonsin. För jag har insett att jag är den viktigaste personen i mitt liv. Min viktigaste uppgift är att jag mår bra. Mår jag bra så kommer jag mina relationer att bli bättre. Jag kommer kunna fylla huvudet med annat än negativt ältande om mitt liv.

Det har tagit mig ÅR att inse att jag på vägen också skadat andra med min psykiska ohälsa.

Jag vet till exempel inte hur många killar jag träffat bara för att jag ville att de skulle fylla det tomma svarta hålet som fanns i mig. Då tänkte jag väl att det ändå inte spelade någon roll, för ärligt talat, inte kunde de väl på allvar känna så mycket för mig? Det fanns ju miljontals andra som var bättre än mig. Att de faktiskt skulle bry sig om mig på riktigt måste ju vara en vanföreställning. Så om någon visat starka känslor efter att jag har sårat dem så har jag bara ryckt på axlarna och gått vidare i livet, vidare till nästa kille.

Den där härliga känslan när jag hånglat med killar, den har tyvärr haft väldigt lite med pirr i magen och kärlekskänslor att göra. Det har varit den berusande, underbara känslan av att för en liten stund få bekräftat att jag är okej. Jag hade aldrig insett det då, men jag ser det tydligt nu.

Och alla de här testen jag skulle göra på vägen. Fy fan. För att testa mitt eget värde så behövdes svårare och svårare utmaningar. Vad är det allra svåraste? Att bli bekräftad av någon som redan är i en relation med någon annan. Att få honom att vara otrogen med mig. Hur kan jag få ännu mer bekräftelse? Kanske genom att få någon av mina vänners/bekantas pojkvänner att vara otrogen med mig – eller att få någon att hångla med mig trots att de vet att jag är i en relation. Det måste ju ändå vara det ultimata beviset på att jag är värd någonting.

Haha, och jag ville inte kännas vid att jag skulle vara egoist? Jisses.

Jag är så otroligt glad och tacksam att jag är ur det där destruktiva mönstret, att jag ser mitt eget värde. Men också att jag inser vad jag ställt till med på vägen, och en medvetenhet om och varför jag betett mig så illa.

Så där som jag levde tidigare är inte ett liv, det är inte spännande eller härligt. Det är bara ett jävla lidande.

Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB