Jag läste någonting intressant i morse.

Att det faktum att många upplever att de får mer sinnesro på semestern är att de tar in så mycket nya miljöer. Folk är alldeles för upptagna med att använda sinnena och därmed har inte tankarna utrymme att ältas runt i huvudet. Koncentrationen ligger på syn, hörsel, lukt och smak.

Minns ni i barndomen? Då kunde hela dagar glida förbi utan några större bekymmer kring det som varit eller vad som skulle komma. Jag kunde dyka runt med cyklop och i flera timmar utan att fastna i tankarna, bara vara i stillheten som fanns under vattenytan. Jag älskade vatten så mycket. I dag är det så mycket krångel med en simtur, badkläder som sitter si och så, det är för kallt och det är för jobbigt att bli blöt i håret.

Jag minns också hur jag som barn tyckte att det ofta kändes svårt att komma i kontakt med vuxna. Hur mycket de än försökte så var det rätt sällan de faktiskt var riktigt närvarande. Så klart. För att de var förlorade i sina tankar kring dåtid och framtid. Så jag tjatade, för jag tänkte väl att det kunde ”väcka” vuxna. Men ingen vuxen uppskattar tjatiga barn. Då får man tillsägelser och kanske hot om att det inte blir det ena och det andra senare. Man vill ha barn som anpassar sig efter vuxenmallen fast det kanske egentligen borde vara lite mer tvärtom.

Som jag minns det var de som oftast verkligen hade tid att lyssna äldre människor. De var mer stilla i sinnet.

Något går snett där mellan barndom och ålderdom, inte för alla, men för många. Stress, press och oro tar över. Allt blir en strävan och en kamp. Det är underligt det där. Underligt och synd.