Den här midsommarhelgen var välbehövlig. Det känns på första gången på länge som att jag verkligen hittat tillbaka. Tillbaka till den där inre ro jag haft, men tappade bort för några månader sedan. Jag kan skilja på mina tankar och mitt medvetna igen. Jag ÄR inte allt det där som mal på uppe i huvudet. Det är bara en gammal skiva som mal på om dåtiden och framtiden. Om hur otillräcklig jag är, om hur saker och ting borde vara för att vara bra.

Till hjälp hade jag Eckhart Tolles Ditt inre syfte och tre internetfria dagar.

Jag ser klart och tydligt på de månader som varit. Jag vet ungefär exakt när jag tappade fotfästet helt och började leva i tankarna igen. Det var i maj när jag påbörjade hundinstruktörsutbildningen. Jag skrev om det redan då hur jag upplevde det. Det jag kanske inte märkte var att den här stressen gjorde att jag förflyttades helt tillbaka upp i huvudet. Jag började återigen identifiera mig med mina tankar. Jag började leta olika sanningar utifrån, jag tvivlade på mig själv och vad som var min inre röst. Jag fick knappt ro under yogan längre. Mobiltelefonen var framme några minuter efter att jag lämnat klassen och hemma på mattan fick jag inget lugn över huvud taget (”jag måste bara kolla den här grejen”).  Så klart var min röst svår att höra eftersom alla mina tankar aldrig riktigt lät mig lyssna efter ordentligt. Så klart hade jag svårt att lita på mitt inre eftersom jag lät alla tankar överhopa den med analyser och konsekvenstänk tills jag var totalt lost och olycklig.

Det finns så många som romantiserar det här med att vara en tänkare. Att grubbla dag och natt kring stora frågor och livet. För mig finns det inget vackert med det över huvud taget. Det är ett rent jävla helvete att vara fast i tankarna. Det är först när jag lyckas hitta längre stunder av medveten närvaro som lugnet sänker sig över den här arma kroppen och sinnet.