”Den här kvinnan köper och köper saker 

för att kasta i gapet på tomrummen

som smyger bakom henne.”

Det är Tomas Tranströmer som skriver det i dikten Galleriet. Jag tycker det är fint skrivit men samtidigt hemskt. För jag tror att det är så många som köper för att döva någonting. Jag har gjort det. Jag har känt mig tvungen att köpa nya kläder för att kunna gå ut och festa med mina vänner. För utan nya kläder är jag ju liksom bara jag med något gammalt på mig. Nej, då är det bättre med nya kläder som gör att jag kan känna lust att över huvud taget gå någonstans. Som att det var kläderna som var orsaken till att jag blivit bjuden på en fest.

Det finns två områden där jag verkligen kan peka på att jag lyckats förändra beteenden och det är köpandet och min svartsjuka.

För vissa är inte köpande ett problem och då är det så klart bara att shoppa vidare. Men jag började känna mig så förbannat less på all konsumtion. Allt jävla köpande, vart vill jag komma med det egentligen? Jag har köpt så mycket jag aldrig använt. På impuls, i för små storlekar, för att det varit fint på någon annan. Inte bara kläder utan massvis med annat krafs. Saker som bara staplats på hög och som kastats efter några år. Vad är meningen med det? 

I dag går jag mycket sällan ut planlöst i affärer. Jag går till en affär när jag bestämt mig för att jag behöver någonting. När vi var i New York så behövde jag en enda sak och det var en väska, så jag köpte en väska. Ingenting annat. Jag vet inte, det kan vara inbillning men det känns som att jag värdesätter den där väskan så mycket mer än om jag kommit hem med kassvis av diverse grejer.