Jag har två nätter i rad drömt fruktansvärda mardrömmar och vaknat av att jag varit alldeles rödgråten. Det lämnar förstås inte en så särskilt härlig känsla i kroppen, men samtidigt – det är så skönt, så förlösande att gråta. 

Jag gråter så sällan. Förr tog jag förgivet att det var den antidepressiva medicinen som trubbat av mig, men den har jag ju snart inte ätit på ett år. Så något annat måste det ju vara.

Jag har vänner som berättat att de i perioder gråter nästan varje dag. Och det är så klart förjävligt att det ska behöva vara så, samtidigt kan jag inte låta bli att känna lite, lite avund för de är i alla fall i KONTAKT med någonting som jag uppenbarligen inte är.

Det är samma med tonåren, jag vet ju att jag aldrig skulle vilja vara tillbaka i den där känslomässiga och hormonella berg-och-dalbanan det var, samtidigt – jag KÄNDE så mycket då! Jag levde ut hela känsloregistret vareviga dag och det var så klart jättepåfrestande att gråta, skratta och bli rasande om vartannat. Men alternativet är ju någon slags likgiltighet som jag oftast lever med i dag. Jag är inte ledsen, men jag är inte superglad heller. Jag kan vara irriterad men jag blir aldrig rasande. Ytterligheterna är avskurna och det är … ja, det bara ÄR. Varken mer eller mindre.

”Jo tack, det rullar på”.

Jag funderar på när jag kände RIKTIG, bubblande okontrollerad glädje och RIKTIG, innerlig sorg senast. Minnet är grumligt. Och vad är förresten riktig glädje och riktig sorg? Hur kan jag med säkerhet veta att jag verkligen fått känna det än?

Det finns några rader i Ulf Lundells Levande och varm (underbar låt) som handlar om just det här.

Har jag älskat än, har jag levt
Har jag varit ett med livet här
Eller har jag slarvat bort allting
Har jag nånsin varit kär?
Var jag kär där i den varma natten
Eller gör avståndet en lögn
Ljuv nog att bära mej vidare
För att än en gång bli ung.