Arkiv för June 2014

- Sida 2 av 3

Ett långt inlägg om att förstå sig på sin hund.

av Zandra Lundberg
pickerimage pickerimage kopia 2

Det är så stor skillnad att det knappt är sant. Att ha hund då och ha hund nu.

Smulan var egentligen inte min, hon var min mammas. Men jag tog henne till min och hon flyttade hem till mig. Hon var en glad, orädd och fågeltokig rubyfärgad cavalier som varken kunde gå i koppel som folk och än mindre ligga på kommando. Jag älskade henne sönder och samman men jag förstod mig inte på henne över huvud taget. Det kunde göra mig helt galen på henne emellanåt och det var ofta jag tyckte att det var rätt jobbigt och kämpigt med hund. Vilket var märkligt, för jag tyckte ju så mycket om hundar och hade längtat hela mitt liv efter en egen!

Det som skiljer då från nu med Stoffe är en enda sak: min egen kunskap. Jag kan se tillbaka på tiden med Smulan och inse vilka oerhörda brister jag hade som hundägare.

Jag kunde inte läsa hennes signaler. Jag förstod inte hennes oerhörda behov att få leka av sig. Jag tränade ingen passivitet utan förutsatte bara att hon skulle förstå när jag ville ha lugn och ro. Jag hade ingen kunskap om socialisering och förstod inte hur det påverkade hunden. Jag hade ingen aning om hur man tränade för att få henne att gå fint i koppel så i stället använda jag metoden ”slita, dra och bli arg”. Jag hade dessutom dålig koll på det mesta när det gäller mental stimulering. 

Jag trodde, som tyvärr alldeles för många hundägare nog tror, att hunden helt enkelt skulle förstå vad jag sa. Och fattade den inte det, då var det hunden det var fel på, inte mig.

Att ha hund nu, när jag är äldre och mycket mer påläst är helt underbart. Allt är mycket roligare. Både för mig, men definitivt har Stoffe ett mycket behagligare liv än vad han hade haft med mig för några år sedan. Jag kan tappa tålamodet med honom också, men i dag förstår jag att det är mig det beror på. Det är upp till mig att hitta en lösning på det som jag anser vara ett problem. Han ska och KAN inte beskyllas för saken för han är en hund och agerar på sina naturliga instinkter tills den dagen jag tålmodigt tränat honom till någonting annat.

Bara på den korta tiden jag haft honom har jag fått kunskap som gör att jag insett att jag, även om jag trodde att jag var förberedd på hundskaffandet, gjort många, många misstag.

Till exempel tog vi Stoffe när han var 14 veckor. Det spelar väl inte så jättestor roll om han är lite äldre tänkte jag. Det jag inte visste vara att de första veckorna mellan 8-12 är SUPERVIKTIGA för hunden. Det är då den ska socialiseras, det vill säga utsättas för allt man vill att hunden i framtiden ska vara van vid: bil, buss, båt, män med skägg, människor med cykelhjälm, barn, stora hundar, små hundar, svarta hundar. Och så vidare. Det här resulterade i att Stoffe var LIVRÄDD för bussar, tunnelbanan och trafik när han kom. Det blev en jävla massa rädsla och lidande som kunde ha undvikits. Som TUR är hade uppfödaren flera andra hundar av olika raser som han fick vänja sig med och han är i dag glad i precis varenda hund han ser. Nu var han ju en hund som tillsammans med sin bror ”blev över” i kullen och han skulle ju ändå hamna någonstans och jag ångrar inte en sekund att det blev hos oss. Men jag kunde ha förberett mig betydligt mer bara jag vetat bättre.

Ett annat exempel är fodret. Jag köpte uppfödarens rekommendation rakt av utan att tänka en tanke själv. Det är först nu, när han är åtta månader gammal som jag läst på mycket mer och kommit fram till att jag absolut inte vill att han ska äta spannmålsbaserat foder.

Ett tredje exemplet är halsband. Jag hade halsband på honom den första tiden. Nu var det ingen fara eftersom han fortfarande var så otroligt följsam då, men överlag anser jag i dag att det inte är särskilt sunt att ha ett smalt halsband på en livlig liten hund. Det påfrestar den stackars lilla valpens hals och nacke något fruktansvärt mycket och i dag skulle jag aldrig ha på honom något annat än sele (vissa tror att hundar drar mer när de har sele, det är inget annat än en myt, det du gör är du månar om att hunden ska slippa känna obehag).

Ett sista exempel är belöningsfrekvensen. Jag fattade nog inte vidden av HUR mycket det går att belöna sin hund. Allt den gör som är bra går att belöna för att forma fram ett önskvärt beteende (sedan ska man förstås dra en gräns för när det börjar bli riktigt tjatigt). Att hålla på och neja och tillrättavisa en valp visar tyvärr bara på otillräcklighet hos ägaren, att hen inte förstått bättre. Tänk bara på dig själv? Vad lär du dig mest av? Är det av peppande och beröm eller av någon jävel som bara står och säger till dig när du gör fel?

Jag älskar och har alltid älskat hundar. Och nu när jag dessutom börjat förstå dem så är livet med hund så mycket behagligare och trevligare.

Ju mer jag lär mig desto mer fattar jag hur mycket jag inte kan. Och jag vill verkligen fortsätta lära mig av och om hundar så länge jag lever. 

pickerimage kopia bild-2 kopia

Om att gråta.

av Zandra Lundberg

Jag har två nätter i rad drömt fruktansvärda mardrömmar och vaknat av att jag varit alldeles rödgråten. Det lämnar förstås inte en så särskilt härlig känsla i kroppen, men samtidigt – det är så skönt, så förlösande att gråta. 

Jag gråter så sällan. Förr tog jag förgivet att det var den antidepressiva medicinen som trubbat av mig, men den har jag ju snart inte ätit på ett år. Så något annat måste det ju vara.

Jag har vänner som berättat att de i perioder gråter nästan varje dag. Och det är så klart förjävligt att det ska behöva vara så, samtidigt kan jag inte låta bli att känna lite, lite avund för de är i alla fall i KONTAKT med någonting som jag uppenbarligen inte är.

Det är samma med tonåren, jag vet ju att jag aldrig skulle vilja vara tillbaka i den där känslomässiga och hormonella berg-och-dalbanan det var, samtidigt – jag KÄNDE så mycket då! Jag levde ut hela känsloregistret vareviga dag och det var så klart jättepåfrestande att gråta, skratta och bli rasande om vartannat. Men alternativet är ju någon slags likgiltighet som jag oftast lever med i dag. Jag är inte ledsen, men jag är inte superglad heller. Jag kan vara irriterad men jag blir aldrig rasande. Ytterligheterna är avskurna och det är … ja, det bara ÄR. Varken mer eller mindre.

”Jo tack, det rullar på”.

Jag funderar på när jag kände RIKTIG, bubblande okontrollerad glädje och RIKTIG, innerlig sorg senast. Minnet är grumligt. Och vad är förresten riktig glädje och riktig sorg? Hur kan jag med säkerhet veta att jag verkligen fått känna det än?

Det finns några rader i Ulf Lundells Levande och varm (underbar låt) som handlar om just det här.

Har jag älskat än, har jag levt
Har jag varit ett med livet här
Eller har jag slarvat bort allting
Har jag nånsin varit kär?
Var jag kär där i den varma natten
Eller gör avståndet en lögn
Ljuv nog att bära mej vidare
För att än en gång bli ung.

Kategorier Min vardag

Tvåårsförbannelsen (hjälp mig, jag är en bitch).

av Zandra Lundberg

Det utbryter ett smärre helvete när jag har varit ihop med en kille närmare två år. Jag vet inte vad det är, jag vet bara att det upprepar sig gång på gång.

Först och främst: jag inte bara tror, jag är rätt säker på att jag är en väldigt bra flickvän det första 1,5 året. Jag är omtänksam, respektfull, väldigt kärleksfull. Det är jag och den människan jag är tillsammans med som är ett team. Allt gott så.

Men. 

Sedan börjar det sakta men säkert smyga sig på. Tjatet, missnöjet, skuldbeläggandet, ta-förgivandet. Jag märker det knappt själv, för det blir så snabbt en naturlig del av vardagen. Jag tycker mig ha massor av olika anledningar till rätten att hacka, ställa enorma krav och tillrättavisa. Sitta och sucka och allmänt bete mig som ett as. Vissa dagar är det som att jag nästan aktivt söker fel för att kunna ha något att hänga upp mig på.

Det här är fruktansvärt. Hemskt. För jag vill verkligen, verkligen, VERKLIGEN inte vara så. Herregud, jag har sett tillräckligt med par i mitt liv där en av parterna liksom aldrig verkar tycka att den andra personen räcker till. Kvinnor som sitter och fnyser över sina män som att de är totalt intelligensbefriade. Som sliter det gråtande barnet ur famnen på pappan och bara ”jag fixar det här” (läs: du är inte kompetent nog att ta hand om vårt barn). Och jag har tänkt: JAG VILL ALDRIG HAMNA DÄR.

Ändå håller jag sakta men säkert på att sugas ner i samma träsk. 

Det smyger sig på i vardagen. ”Nej gör inte så där, gör så här”, ”äh, jag gör det där i stället”, ”jaha, har du inte gjort det jag bad dig om?”, ”jaha … okej … då får väl jag helt enkelt göra det i stället då”, ”blir du lika länge på jobbet i dag också eller?”, ”hur många öl har du tänkt dricka ikväll egentligen?”.

Det är fruktansvärt!

Jag vill inte leva så. Dels är det inte alls snällt mot den människan jag älskar. Dels är inget värdigt liv för mig att gå omkring och vara ständigt missnöjd och passivt aggressiv. Om jag inte kan jobba mig förbi det här så får jag ju i så fall göra valet att leva ensam.

Jag skulle säga att det här är det absolut största problemet i mitt liv nu och det som sakteligen fått mig att må sämre de senaste månaderna. Jag håller på att förpesta min egen relation med någon bitchattityd som jag ABSOLUT INTE VILL HA.  För varje ny relation jag inleder så inbillar jag mig att det här beteendet är borta, att jag vuxit ifrån det.

Det här kanske låter som något rätt enkelt att ta sig ur, det är väl bara att lägga av? Men tro mig, jag har bestämt och lovat mig själv säkert 10500 gånger att jag ska bete mig annorlunda. Jag vet hur jag vill att en relation ska vara och den ska vara byggd på ömsesidig respekt och acceptans för varandras olikheter. Ändå dras jag ner i tjat/offerrollen igen. Och jag känner sådan jävla hopplöshet och förtvivlan för jag vill verkligen inte vara där. Fy fan! Jag håller långsamt på att förstöra något av det finaste och viktigaste jag har och jag känner att jag inte har makten eller verktygen att förändra situationen. Och om jag inte kan förändra det, då innebär det ju också att jag aldrig kan leva i en vuxen relation.

Som ni förstår tar jag gladeligen emot alla slags tips och gärna någon kommentar om att jag inte är helt jävla sjuk i huvudet.

Med vänlig hälsning, bitchen.

att00007

Skriva bok.

av Zandra Lundberg

bild-2Jag har fått ett litet stipendium för att skriva färdigt min bok. Ungefär hälften är klart, men sedan har det kommit en massa jobb emellan och nu har jag inte skrivit ett ord i den på månader.

Och det här har ju förstås legat och gnagt någonstans inom mig. Jag borde, jag måste. Och när ett så stort projekt som en bok ändå är blir till något molande tvång, då är det inte bra. Inte alls bra. Jag har börjat få små orostankar till att jag ska ha tröttnat på storyn, att jag tappat bort det språk jag hade i början. Att det kanske ändå inte är någon mening med att jag skriver den över huvud taget. Tvivel, tvivel.

Därför kändes det fint att det här stipendiet som jag ansökte om i våras kom nu. Efter midsommar ska jag sätta mig och dra igång igen och i augusti, lagom till min 27-årsdag, ska allt vara korrekturläst och klart. Det är planen.

Jag ska skriva den här boken. Om jag så bara ska göra det bara för min egen skull. För att bevisa att det gick.

Kategorier Min vardag

Tre sätt att reagera inför livet.

av Zandra Lundberg

I boken I tacksamhetens tecken läste jag ytterligare en vettig sak.

Författaren skriver att hon någonstans har hört att det finns tre sätt att reagera inför livet: Fan! Hjälp! och Tack!

På något vis kändes det lite märkligt att jag läste det här just då för min mamma (som bor på Åland) hade nyss ringt och berättat en sak som jag funderat en del på.

Hon hade varit i Norrtälje för att hämta några grejer från två olika personer när bilen började krångla. Jag var inte med men jag kan tänka mig att det var rätt hett ute, för att inte tala om inne i bilen.

Innan hon hann slutföra något av sina ärenden så slutade resan hastigt och lustigt med att bilen tvärstannade mitt i en korsning. I stället för att drabbas av panik, bli arg eller stressad så förklarade hon för mig att ett lugn sänkte sig över henne. Att hon bara kände ”tack för att jag blev stoppad här. Det var inte meningen att jag skulle komma längre i dag”. Så hon tog det varsamt och fick hjälp av en snäll gubbe att ta sig tillbaka till hamnen. Sedan var det inte så mycket mer med den saken. Inget drama. Inga svordomar. Ingen stress. Ingen som helst panik.

Grejerna hon skulle ha löste sig senare på annat sätt.

Att försöka leva så, att säga tack! i stället för fan! eller hjälp!, gör troligtvis plats för mycket ro i sinnet. Men det förutsätter ju förstås en tro på att det finns en mening med allt som händer.

ACT i vardagen.

av Zandra Lundberg

Jag träffade Ida i går och hon är i princip proffs på ACT och mindfulness.

Jag glömmer så lätt bort smarta saker jag läst, borde samla på mig någon slags bank av bra verktyg att ta till när saker och ting känns motigt.

Verklighetsglapp var en sån sak jag helt förträngt.

Förmodligen för att jag är så fullt upptagen med att HA verklighetsglapp så jag inte hinner notera dem. Verklighetsglapp inom ACT är den här bilden av hur saker och ting borde vara. Hur ens kärleksliv borde vara, hur ens föräldrar borde vara och hur man själv borde vara. Risken finns att det slutar med att man lever i den här visionen om hur saker och ting borde vara. Och det kommer aldrig att sluta med en fridfull och tillfredsställande vardag för det är ju någonting som skevar hela tiden mellan din bild av verkligheten och hur verkligheten faktiskt är. 

Jag är verkligen i behov att öva på det här. Att i stället för att leva i någon annan värld vara exakt här, där jag är som jag är, ser ut som jag gör, äter som jag gör, motionerar som jag gör och där den människan jag lever närmast, det vill säga Christian, är som han är, och gör som han gör.

Mycket av våra tjafs handlar om mina verklighetsglapp. Att jag inbillar mig att tillvaron ska vara på ett annat sätt. Jag kan till exempel ha skapat en bild i mitt huvud av att han ska komma hemma klockan 18 på kvällen, att vi ska hinna gå ut och sätta oss i någon park och prata intensivt om livet i flera timmar. Men hans verklighet är inte alls så. Hans verklighet är att han har svinmycket jobb, måste jobba över, är trött och bara vill kasta sig på soffan.

Jag säger inte att man därför bör acceptera att ens partner ALLTID jobbar över och alltid är trött och vill ligga på soffan. Alla har sin gräns.

Men om det händer ibland och jag själv ser till att det blir jobbigt för mig själv är det ett verklighetsglapp som jag kunde ha undvikit genom att bara acceptera tillvaron som den är, i stället för att älta kring hur den kunde ha varit.

Ida har i sin blogg tagit exemplet med viktnedgång. Man ser en bild av sig själv som storlek 38 men är i verkligheten 42. Strävan är hela tiden mot den mindre storleken i stället för att vända på det och börja acceptera den du är i dag. Jag läste en bok, minns inte vilken, som där författaren skrev att för att börja gå ner i vikt är acceptans den allra bästa metoden. Därför ska man börja med att rensa ur ALLA så kallade smaljeans och klänningar som inte passar längre och bara ha plagg som sitter perfekt på den kropp du har i dag. Börja med att se dig själv i spegeln och bara försök att acceptera. Så här ser jag ut i dag, just nu. Det är den här kroppen som bär runt mig dagligen, i den här kroppen finns allt jag behöver för att överleva.

Jag kan ta ett rätt roligt/tragiskt exempel från mitt eget liv.

När jag började på hundutbildningen så var det flera lärare och några deltagare som hade magväskor. Detta för att kunna ha med sig allting som behövs på ett smidigt sätt när de är ute och tränar hundar. Där och då lovade jag mig själv (alltså skapade en bild) att jag aldrig skulle skaffa en magväska. Magväska var nämligen närmast ett skällsord när jag var yngre. Det var sådana finska turister hade när de kom till Åland och som de finska turisterna ville man INTE vara.

Men.

Så började jag träna hund på allvar och märkte hur oerhört fumligt allt blev för mig. Jag kämpade med att fästa små godispåsar i jackan och satte fast klickern i byxfickorna och var ändå tvungen att ta med mig en extra väska med vatten, extra godis, hundleksak och mina tillhörigheter. Mitt liv blev mycket jobbigare än det hade behövt vara. Tills jag till slut accepterade att jag behöver en magväska, beställde en på nätet och allt plötsligt är mycket enklare. Det KUNDE ha varit enklare från början, men med mitt eget krånglade kring hur saker ”ska vara” så tog det mycket längre tid.

unnamed
Nu valde jag den största modellen bara för det.

Ett inställt bröllop är också ett bröllop.

av Zandra Lundberg

Christian och jag ska inte gifta oss i år. Tror jag.

Tanken var augusti, men förmodligen blir det uppskjutet till nästa år. Jag vill inte stressa fram någonting. Lusten och orken att ställa till någonting har inte funnits där. Vi, främst jag, tar upp samtalsämnet med jämna mellanrum och det blir liksom ingenting förutom en klump med ångest i magen. Varför ska man då kämpa?

Håll det så litet och enkelt som möjligt, säger vissa. Då går det att genomföra ändå! Jo visst, vi kan gärna hålla det litet och enkelt. Men jag vill ändå ha någon slags tanke bakom.

Jag vill inte bara svänga ihop ett bröllop för att det ska svängas ihop ett bröllop, jag vill att det ska finnas en tydligare bild av den här dagen (dagarna?). Nu ser jag exakt ingenting framför mig. Jag önskar att det vore annorlunda, men nej, jag blir uttråkad bara jag börjar tänka på mat eller kläder eller inbjudningar.

Betydelsen av hår.

av Zandra Lundberg

Jag klippte lugg när jag var i New York. Eller ja, inte jag utan någon glad jeppe i Chinatown gjorde det åt mig. Det var väldigt mycket på impuls. Jag fick ett infall kvällen innan och blev hög på hela grejen, att vara i New york och byta frisyr lite hipp som happ, GU va spännande!

Sedan satt jag dagen efter och stirrade mig själv i spegeln. Det såg inte bra ut, jag ville inte ha den där luggen där, det kändes så otroligt fel. Jag hade mycket lugg som barn och nu kände jag mig som en liten unge igen.

Mitt hår är VÄLDIGT tjockt och tovar lätt ihop sig till dreads om jag inte borstar det nitiskt morgon och kväll vilket jag absolut aldrig skulle få för mig att göra. Jag har i många år tyckt att allt som haft med hår att göra bara varit jobbigt och krångligt. Inte bara huvudhår. Jag har rätt kraftig hårväxt på de flesta ställen på kroppen och har skämts oerhört över det.

Det är så mycket som sitter i håret för människor. Så mycket ska uttryckas genom färg och form. Och när människor cancerbehandlas tycker en del att det allra värsta är när håret trillar av. Och män som blir tunnhåriga får kriser och medan det på andra ska det rakas och vaxas. Herregud. Vad det är MYCKET med håret. Och här sitter jag och tjurar med en gammal lugg som är utväxt om någon månad.

bild-2 kopia
Den glada tiden utan lugg.
bild-2
Med lugg.
Kategorier Jag tycker, Min vardag

Mitt ansvar. Jag styr.

av Zandra Lundberg

Ibland kan jag känna mig så vilse. Jag tycker det finns så många alternativa vägar att gå. Som med alkohol till exempel. Å ena sidan kan jag tycka att det vore lika bra att strunta i att dricka över huvud taget. Jag mår inte särskilt bra av det och känner mig definitivt inte fräsch av det.

Å andra sidan. Oftast så är det bara trevligt. Alkohol öppnar sinnena på ett sånt underbart sätt. Det är så fruktansvärt härligt att dricka rött vin till en grillmiddag. Eller en öl i solnedgången på berget. Allt blir lite lättare, lite intressantare. Sedan kommer de där gångerna när det blir för mycket. Mitt psyke har väldigt svårt att hantera det. Det är som att dra ner en rullgardin. Jag känner mig ful, lättretlig, avskyvärd, orolig, ångestfylld och … vidrig.

Eller  ett annat exempel. När det kommer till kost. 

Jag älskar tanken på att kunna äta precis allting, med någon slags måtta. Inte få socker- eller mjölpanik utan i stället tillåta mig själv att verkligen njuta av sånt jag tycker är gott. Morotskaka med massor av syrlig frosting och varma baguetter med smör. Det är den ena delen av mig.

En annan del av mig tycker att socker är ett jävla skitpåfund, ett gift, som över huvud taget inte hör hemma i några levande varelsers kroppar. Samma sak gäller vetemjöl. Det får min mage att bli uppblåst och jag känner mig däst efteråt. Så varför stoppar jag i mig det?

80-20 säger många. 

80 procent ska vara hälsosamt och 20 procent ”synd”.

Men vill jag dela upp min tillvaro på det viset? Vad innebär det i praktiken? Att jag stoppar i mig en massa saker som inte är bra för mig någon dag i veckan för att sedan leva nitiskt hälsosamt i veckorna?

Åh gud. Den här balansen. Ibland är jag så less på att inte få det att gå ihop så jag önskar att någon annan satte sig vid ratten. Ringa upp någon människa som bara får styra upp alltihop. Men det är ju så klart mitt ansvar. Det ligger hos mig att välja hur jag vill leva. Oavsett hur min familj, mina vänner, min pojkvän väljer att göra det. Jag behöver inte göra som alla andra. Jag måste hitta ett eget sätt. Det är mitt ansvar att se till att jag mår bra och det är också det viktigaste ansvaret jag fått här i livet.

Varför fokus på det dåliga?

av Zandra Lundberg
bild-2

Jag läser en bok som heter ”I tacksamhetens tecken” av psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl.

Jag lånade boken från biblioteket. Min kompis var helt förundrad över min metod när det gäller att välja böcker. Jag går bara fram till psykologihyllan på biblioteket (ja, jag har återupptäckt biblioteket!) och väljer den boken som det känns som jag dras till mest. Det brukar oftast bli väldigt rätt.

Hur som. Den här boken innehåller så mycket tänkvärt att jag fotat flera sidor så jag ska kunna titta på dem i mobilen.

Bland annat skriver hon om hur det sägs att psykologer ägnar mer intresse åt det som försvagar och bryter ner oss än det det som ger oss kraft och mod. Varför är det så? Jag förstår att det ÄR så, att vi mår rätt dåligt och speciellt vi som söker oss till psykologer brukar ju inte vara high on life, direkt.

Men varför ska det som gör oss sjuka, svartsynta och missnöjda få ta större plats än det som gör oss friska, engagerade, kreativa och optimistiska, frågar hon i boken. För det är ju så. Känslor som skuld, skam, ångest och hat får ju överlag mycket mer uppmärksamhet än glädje, kärlek, hopp, vishet, medkänsla och mod. ”Människans inneboende förmåga att göra illa har varit i mer fokus än hennes potential att göra gott”, skriver hon.

Jag tror väldigt mycket på det här, att fokuset ligger fel. 

Jag har levt med ångest och depression i många år och de här åren har jag ägnat åt att försöka förstå min ångest. Alla dessa frågor jag ältat. Varför mår jag så här? Vad är det som händer? Vad är det för mening? Jag har trott att bara jag skulle få allt förklarat för mig på rätt sätt eller om jag på egen hand skulle lyckas slåss och vinna över den så skulle jag kunna lämna den bakom mig. Det har ju inte gått så jättebra nej. Utan det var först när det verkligen gick upp för mig att jag var tvungen att skifta fokus som saker och ting började förändras. Och när det väl gjorde det – då gick det snabbt.

Sida 2 av 3
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB