I boken I tacksamhetens tecken läste jag ytterligare en vettig sak.

Författaren skriver att hon någonstans har hört att det finns tre sätt att reagera inför livet: Fan! Hjälp! och Tack!

På något vis kändes det lite märkligt att jag läste det här just då för min mamma (som bor på Åland) hade nyss ringt och berättat en sak som jag funderat en del på.

Hon hade varit i Norrtälje för att hämta några grejer från två olika personer när bilen började krångla. Jag var inte med men jag kan tänka mig att det var rätt hett ute, för att inte tala om inne i bilen.

Innan hon hann slutföra något av sina ärenden så slutade resan hastigt och lustigt med att bilen tvärstannade mitt i en korsning. I stället för att drabbas av panik, bli arg eller stressad så förklarade hon för mig att ett lugn sänkte sig över henne. Att hon bara kände ”tack för att jag blev stoppad här. Det var inte meningen att jag skulle komma längre i dag”. Så hon tog det varsamt och fick hjälp av en snäll gubbe att ta sig tillbaka till hamnen. Sedan var det inte så mycket mer med den saken. Inget drama. Inga svordomar. Ingen stress. Ingen som helst panik.

Grejerna hon skulle ha löste sig senare på annat sätt.

Att försöka leva så, att säga tack! i stället för fan! eller hjälp!, gör troligtvis plats för mycket ro i sinnet. Men det förutsätter ju förstås en tro på att det finns en mening med allt som händer.