Det utbryter ett smärre helvete när jag har varit ihop med en kille närmare två år. Jag vet inte vad det är, jag vet bara att det upprepar sig gång på gång.

Först och främst: jag inte bara tror, jag är rätt säker på att jag är en väldigt bra flickvän det första 1,5 året. Jag är omtänksam, respektfull, väldigt kärleksfull. Det är jag och den människan jag är tillsammans med som är ett team. Allt gott så.

Men. 

Sedan börjar det sakta men säkert smyga sig på. Tjatet, missnöjet, skuldbeläggandet, ta-förgivandet. Jag märker det knappt själv, för det blir så snabbt en naturlig del av vardagen. Jag tycker mig ha massor av olika anledningar till rätten att hacka, ställa enorma krav och tillrättavisa. Sitta och sucka och allmänt bete mig som ett as. Vissa dagar är det som att jag nästan aktivt söker fel för att kunna ha något att hänga upp mig på.

Det här är fruktansvärt. Hemskt. För jag vill verkligen, verkligen, VERKLIGEN inte vara så. Herregud, jag har sett tillräckligt med par i mitt liv där en av parterna liksom aldrig verkar tycka att den andra personen räcker till. Kvinnor som sitter och fnyser över sina män som att de är totalt intelligensbefriade. Som sliter det gråtande barnet ur famnen på pappan och bara ”jag fixar det här” (läs: du är inte kompetent nog att ta hand om vårt barn). Och jag har tänkt: JAG VILL ALDRIG HAMNA DÄR.

Ändå håller jag sakta men säkert på att sugas ner i samma träsk. 

Det smyger sig på i vardagen. ”Nej gör inte så där, gör så här”, ”äh, jag gör det där i stället”, ”jaha, har du inte gjort det jag bad dig om?”, ”jaha … okej … då får väl jag helt enkelt göra det i stället då”, ”blir du lika länge på jobbet i dag också eller?”, ”hur många öl har du tänkt dricka ikväll egentligen?”.

Det är fruktansvärt!

Jag vill inte leva så. Dels är det inte alls snällt mot den människan jag älskar. Dels är inget värdigt liv för mig att gå omkring och vara ständigt missnöjd och passivt aggressiv. Om jag inte kan jobba mig förbi det här så får jag ju i så fall göra valet att leva ensam.

Jag skulle säga att det här är det absolut största problemet i mitt liv nu och det som sakteligen fått mig att må sämre de senaste månaderna. Jag håller på att förpesta min egen relation med någon bitchattityd som jag ABSOLUT INTE VILL HA.  För varje ny relation jag inleder så inbillar jag mig att det här beteendet är borta, att jag vuxit ifrån det.

Det här kanske låter som något rätt enkelt att ta sig ur, det är väl bara att lägga av? Men tro mig, jag har bestämt och lovat mig själv säkert 10500 gånger att jag ska bete mig annorlunda. Jag vet hur jag vill att en relation ska vara och den ska vara byggd på ömsesidig respekt och acceptans för varandras olikheter. Ändå dras jag ner i tjat/offerrollen igen. Och jag känner sådan jävla hopplöshet och förtvivlan för jag vill verkligen inte vara där. Fy fan! Jag håller långsamt på att förstöra något av det finaste och viktigaste jag har och jag känner att jag inte har makten eller verktygen att förändra situationen. Och om jag inte kan förändra det, då innebär det ju också att jag aldrig kan leva i en vuxen relation.

Som ni förstår tar jag gladeligen emot alla slags tips och gärna någon kommentar om att jag inte är helt jävla sjuk i huvudet.

Med vänlig hälsning, bitchen.