Fem dagars intensiv hundinstruktörsutbildning är över.

Jag har pratat mycket med några andra kursdeltagare om mat. Främst hundmat men också människomat.

Jag vill ändå ta diskussionen om hundmat som första exempel för det känns som att det blir allra tydligast den vägen. Så.

De flesta människor älskar sina hundar och vill att de ska vara så friska och glada som det bara går. Så klart!

På marknaden finns det hundratals olika alternativ till vad hunden kan äta. Det är en jävla djungel. Vissa hävdar bestämt att hunden bör barf-utfodras (det innebär att ge hunden kött och grönsaker ”så som den skulle äta om den levde fritt”). Andra hävdar att spannmålsfritt foder är det allra bästa, andra ger färskt foder och den tredje ropar att deras hund minsann blev 14 år och var ”hur frisk som helst” genom att äta det billigaste fodret från mataffären.

Lägg då till tillverkarna av hundmaten som så klart vill tjäna storkovan på sina produkter.

Det GÅR alltså inte att säga vad som är rätt. Det är helt omöjligt, för av 100 hundägare finns det ungefär lika många svar på vad som är ”bäst”. Det enda som går är att undersöka/bestämma sig för vad som är rätt – för ens egen hund. Den kan ju förstås inte prata, men se på den: har den glansig päls? Pigga ögon? Fina muskler? Är den frisk? Bra energi?

Så skulle jag då på ett smidigt sätt föra över den här på människor. 

För människor har liksom ännu fler val. Tusen och åter tusentals alternativ till vad som kan vara ”rätt”. Att äta GI, LCHF, att vara vegan, vegetarian, medelhavskost, lågkalori, att äta efter tallriksmodellen. Kött och potatis som det var ”förr i tiden”. Debatten är så infekterad att människor ryker i luven på varandra kring potatisens vara eller icke vara. Det är helt sjukt. 

Och mitt i allt det här tänkte jag klämma in min åsikt.

Jag tror på att lyssna på kroppen. Hur ofta gör vi det egentligen? Intar en måltid och känner efter under tiden och några timmar efteråt hur det kändes?

Jag försöker göra det så gott det går. Men det är svårt. Det är svårt för att jag under hela mitt vuxna liv trängt bort signalerna. Jag har använt mat på ett helt annat sätt än det ska användas. Jag har avstått mat för att jag mått dåligt och jag har tryckt i mig alldeles för mycket mat, också för att jag mått dåligt. Det här har gjort att jag kan sitta och äta en middag, notera att jag får magknip men INTE koppla ihop det med maten jag håller på att gaffla i mig. Jag bara fortsätter äta och efteråt har jag jätteont i magen. Men inte bemödar jag mig att göra någon större analys kring den saken utan jag sätter mig gladeligen och äter samma maträtt en vecka senare. Jag har alltså lyckas tränga bort allt kroppen (högljutt!) försökt tala om för mig.

Jag måste helt enkelt lära mig att äta. Och det är där jag tror att många människors problem kring kosten ligger. Skulle vi lära oss att äta från grunden, alltså verkligen känna av vad våra kroppar gillar och inte gillar, vad vi får bra energi och håller oss mätta av, då skulle man inte behöva ta sig an olika metoder. Precis som när det kommer till hundar måste vi ju också kunna studera oss själva: hur är energinivåerna, hur ser huden ut, hur är allmänhälsan?

Jag vill understryka att jag fortfarande är rätt kass när det kommer till kosten. Men jag jobbar på saken. Jag försöker lyssna och det går bättre ibland och sämre emellanåt. Och det är synd. För jag tror verkligen på några rader jag läste i en bok nyligen: Att det inte bara handlar om att tänka sig till en bra självkänsla, det handlar också om att visa det i handlingar. Att inte ge kroppen drösvis med skitmat eller massvis med socker. Att inte träna sönder kroppen eller att inte träna över huvud taget – för det är  genom handlingar du visar kroppen att den verkligen är värdefull.