Jag läser en bok som heter ”I tacksamhetens tecken” av psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl.

Jag lånade boken från biblioteket. Min kompis var helt förundrad över min metod när det gäller att välja böcker. Jag går bara fram till psykologihyllan på biblioteket (ja, jag har återupptäckt biblioteket!) och väljer den boken som det känns som jag dras till mest. Det brukar oftast bli väldigt rätt.

Hur som. Den här boken innehåller så mycket tänkvärt att jag fotat flera sidor så jag ska kunna titta på dem i mobilen.

Bland annat skriver hon om hur det sägs att psykologer ägnar mer intresse åt det som försvagar och bryter ner oss än det det som ger oss kraft och mod. Varför är det så? Jag förstår att det ÄR så, att vi mår rätt dåligt och speciellt vi som söker oss till psykologer brukar ju inte vara high on life, direkt.

Men varför ska det som gör oss sjuka, svartsynta och missnöjda få ta större plats än det som gör oss friska, engagerade, kreativa och optimistiska, frågar hon i boken. För det är ju så. Känslor som skuld, skam, ångest och hat får ju överlag mycket mer uppmärksamhet än glädje, kärlek, hopp, vishet, medkänsla och mod. ”Människans inneboende förmåga att göra illa har varit i mer fokus än hennes potential att göra gott”, skriver hon.

Jag tror väldigt mycket på det här, att fokuset ligger fel. 

Jag har levt med ångest och depression i många år och de här åren har jag ägnat åt att försöka förstå min ångest. Alla dessa frågor jag ältat. Varför mår jag så här? Vad är det som händer? Vad är det för mening? Jag har trott att bara jag skulle få allt förklarat för mig på rätt sätt eller om jag på egen hand skulle lyckas slåss och vinna över den så skulle jag kunna lämna den bakom mig. Det har ju inte gått så jättebra nej. Utan det var först när det verkligen gick upp för mig att jag var tvungen att skifta fokus som saker och ting började förändras. Och när det väl gjorde det – då gick det snabbt.