Jag har och har alltid haft en tydlig bild kring varför jag vill ha hund. Jag vill ha en glad, frisk hund som springer bredvid mig i skogen. En hund som får följa med mig i princip vart jag än ska. En hund som lyder för att den vill göra det, inte för att den är kuvad och känner sig tvingad. 

Jag har insett att det är naivt av mig att tro att alla människor skaffar hund av den här orsaken. För så är det verkligen inte. Många hardcorehundmänniskor ställer oerhört höga krav på sina hundar. De ska lyda till varje pris i alla vardagssituationer. 100 procent disciplin annars är det ett tecken på att man är en slapphänt hundägare. Undergivenhet är målet, inte glädjen.

Jag tror också att många skaffar hund och förväntar sig att den bara ska lyda. Att man ska ha den där glada snälla jycken från dag ett. För de växte ju upp med grannens golden retriver och den var ju alltid så snäll. Sedan får de hem en busig och bångstyrig valp och förstår inte alls vad som hände. Och i stället för att försöka förstå hunden så blir de arga. Det måste ju vara någonting fel på den!

I helgen träffade jag hundägare som oroade sig för att deras tioveckorsvalp fortfarande inte gick fint och lugnt i kopplet. Nej det är klart att den inte gör. Det är en liten valp. Den vill utforska världen och förstår inte över huvud taget varför den har något märkligt band runt halsen.

I Sverige är ett av de vanligaste problemen hundmöten. Jag har en bekant som bott en period i Frankrike som skrattade rakt ut när hon fick höra det här.

– Hur fan lyckas ni alltid krångla till allt som egentligen är så enkelt?

Där hon bodde gick hundarna lösa med sina ägare. Det gav hundarna ett välutvecklat språk mellan varandra. Som valpar fick de vänja sig vid andra hundar på gatan, äldre hundar ignorerade oftast valpens kontaktförsök och till slut lärde sig valpen att det inte var någon vits. Det naturliga intresset att ta kontakt med andra hundar dämpades sakta men säkert och snart tänkte hunden: äh, jag går här med min ägare i stället.

Men här kopplar vi hundarna det första vi gör. Andra hundar ska ignoreras och minsta lilla intresse ska bestraffas. Nej! Usch! Fy! Våga inte titta på den där andra hunden. Jag har en granne vars hund jag aldrig vill möta när jag går med min hund för han ställer sig och skriker som en galning när hans hund börjar dra i kopplet och skälla.

Inte konstigt att det blir problem. 

Med trafik och koppeltvång så ska förstås hunden kopplas. Jag inser det.

Men då måste hunden också få en chans att lära sig det här konstiga, onaturliga. En valp KOMMER inte traska vid ägarens vänstra sida från dag ett. Det verkar det finnas en utbredd oförståelse till.

För att få hunden att bete sig så som människor har bestämt sig att det är ”normalt” att en hund beter sig så krävs träning. Och för att få en glad hund som lyder dig för att den vill så krävs ännu mer: du måste bygga ett förtroende. Det gör man inte genom att gapa och skrika. Då får man en rädd hund, inte en glad hund.