Det har blossat upp någon slags debatt kring yogaselfiens vara eller icke vara. Artikeln ovan kan läsas här. Yogagirl har skrivit sin syn på saken här.

Det här är en kortare bakgrund: en massa människor som är oerhört duktiga på yoga har gjort det till någon slags livsuppgift att ta bilder när de står i jätteavancerade yogaposer och sedan posta dem på instagram (och på Facebook, bloggar osv).

Mig personligen stör det inte det minsta. Ibland blir jag inspirerad, ibland bara glor jag på en bild och går vidare i livet. Däremot är jag rädd att det spär på bilden av yoga som något otillgängligt.

För yoga anses, tyvärr, fortfarande vara någonting ganska konstigt och flummigt. Man sitter väl och sjunger konstiga sånger i grupp? Och så knyter man ihop sina ben bak på ryggen och vandrar runt på armarna? Lite religiöst kan det väl bli, nästan lite sektigt? Dessutom är det svårt, krångligt och jobbigt och bara för människor som är supersmidiga.

Vilket det ju inte alls är. Den bilden behöver INTE förstärkas.

Jag är stel. Det har blivit bättre, men jag är fortfarande stel. Jag når oftast inte ner med fingarna till golvet när jag böjer mig framåt. När jag började yoga kunde jag inte ens sitta med benen formade i ett v på golvet för jag trillade bakåt. Och det är det yoga handlar om. Att börja just därifrån man är. Att acceptera att det känns som att mina baksidalårmuskler ska slitas av när jag böjer mig framåt. Det är där jag är i dag. I morgon kanske jag är på någon annan plats i min praktik. Bara jag är med min andning och inte pushar mig själv för hårt så är det yoga. För mig i alla fall.

Och därför blir superavancerade yogaselfies ett problem. För det kan få människor att tro att det är så mycket krångligare och konstigare än vad det faktiskt är.