Jag läser den här boken just nu och det är rätt smärtsam läsning. Jag känner igen rätt mycket i mitt eget beteende och det är tufft att erkänna för mig själv.

Det känns besvärligt att inse hur stor plats jag låtit, och till viss del kanske fortfarande låter, män ta plats i mitt liv.

Men det är som med allt annat, för att kunna förändra något måste jag först vara medveten om det. Även om det känns fruktansvärt jobbigt. Jobbigt och … pinsamt. För innan jag började läsa den här boken så trodde jag liksom att jag kommit längre. Men sanningen, om jag verkligen ska vara uppriktig mot mig själv, är nog att jag har en liten bit kvar. På något vis känner jag en skam över det. För en kvinna i dag ”ska” inte sätta en mans behov före sina egna. Men genom att känna skam och skuld kommer vi som levt så här aldrig att komma vidare och slippa göra det, eller hur?

(Nu riktar sig den här boken främst till kvinnor, vilket jag tycker är väldigt skevt då jag tror att det är många, många män som lider på samma sätt och där är det om möjligt ÄNNU mer tabubelagt att erkänna sitt problem).

När jag skaffade min första pojkvän så uppslukades hela min värld av honom och hans behov. Min värld kretsade kring när han skulle höra av sig, vad han gjorde och när vi skulle ses nästa gång. Han, han, han. 

När HAN var ute med sina kompisar så ägnade han mig säkerligen någon tanke då och då under kvällen.

När JAG var ute med mina kompisar tänkte jag på honom konstant. Var var han? Vad gjorde han? Hur mådde han? När skulle vi träffas nästa gång? Tyckte han lika mycket om mig fortfarande? Var jag tillräckligt bra för att vara hans flickvän? Han, han, han.

Samtidigt kände jag att jag aldrig fick nog. Att jag blev tillräckligt sedd. Så jag antog att felet låg hos mig. Att jag måste vara på något annat sätt för att verkligen bli älskad. Smalare, snyggare, mer kärleksfull.

Det finns en återkommande sak i boken och det är att kvinnor (eller män) som älskar för mycket avfärdar trygga, kärleksfulla och stabila personer som tråkiga.

Jag rannsakar mitt eget liv och tänker tillbaka på tillfällen då jag kallat män tråkiga. Faktiskt förr eller senare i de flesta av mina relationer, då de killar jag varit med (enligt mig) varit för ”enkla”. De har inte gett mig det drama och motstånd jag suktat efter. De har bara omfamnat mig och tyckt om mig för den jag har varit, men det har inte varit nog för mig och därför har jag avfärdat relationen som tråkig.

Det finns något oerhört destruktivt (och tillfredsställande) i att trigga i gång bråk för att få bekräftat att jag är så värdelös jag tror att jag är och sedan söka tröst hos samma person som då ska bekräfta att jag INTE är så värdelös som jag tror att jag är.

Med i bilden finns också en oerhörd rädsla för att bli övergiven. Jag klarar mig inte om han lämna mig.

Att bli lämnad är det ultimata beviset på att jag inte är någonting värd och då kan jag lika gärna försvinna från den här jordens yta. Så då måste jag manipulera honom att stanna kvar TROTS att jag är så krävande och konfliktsökande. Jag måste överkompensera och visa hur underbar vår relation kan vara.

Det blir en kamp. Allt blir en kamp. För honom. Inte för mig eller oss utan för honom.

Allt det här går att lösa. Botemedlen är medvetenhet och självkärlek. En jävla massa självkärlek.