Startsida / Inlägg

En helt fantastisk yogaupplevelse (Let it be).

av Zandra Lundberg

Det jag skriver nu kommer kanske vissa tycka är jättemärkligt. Kanske konstigt eller flummigt.

Det må så vara. Det här är vad som hände i går kväll. Varenda ord är sant.

Jag var så förbannat less på mig själv i går.

Jag var less för det som hände i helgen. Att jag druckit mig till total medvetslöshet. Jag var less på den här veckan, verkligen allt jag tagit mig an har gått snett. Varenda jävla övergångsställe har varit rött. Jag har haft konstant höga stressnivåer i kroppen. Jag har oroat mig för det ena med det tredje.

På dagen i går var jag hos veterinären med Stoffe. Han har skakat på kroppen och huvudet så länge nu, men eftersom jag läst i någon bok att det kan vara en lugnande signal för hundar så har jag inte brytt mig så mycket mer om den saken. Det visade sig att han har öroninflammation och jag kände mig bara så jävla hopplös. Den här stackars varelsen har inte valt att hamna hos mig. Men nu har han gjort det och jag kan inte ens se till att han mår bra, utan han är tvungen att gå runt och ha ont, gud vet hur länge han har haft det.

Nåväl.

På kvällen kände jag mig så utmattad. Jag hade yoga vid 19 och hjärnan skrek åt mig att gå och lägga mig på soffan i stället. Det gjorde jag inte. I stället stressade jag dit (sprang sista biten med yogamattan i högsta hugg längs med Götgatan för det var så bråttom).

Till saken hör att jag yogade fyra gånger förra veckan och en yogaklass är ju aldrig direkt dålig, men jag kände mig bara stingslig, rastlös och prestationsinriktad. 

När jag nu lade mig på mattan kände jag bara ”jag ger upp nu”. Inte så dramatiskt att ”jag ger upp om livet” utan jag ger upp om allt vad jag inbillar mig att förväntas av mig nu, alla föreställningar om hur jag tror att de kommande 75 minuterna bör vara. Jag andades djupt och var väldigt snäll i mina rörelser. Jag kände mig otroligt medveten om min kropp, min kraft och förmåga just då. Det kändes tydligt hur blodet strömmade till i olika positioner och jag hamnade i ett behagligt flow. Vid ett tillfälle kände jag mig så i kontakt med mitt inre att det rusade i hela kroppen. Det var inte lycka eller glädje, snarare ett otroligt välbehag. Jag blev tvungen att sätta mig ner för det blev en så stark upplevelse. Det var som att jag, av leda och hopplöshet, kapitulerat inför världen och mina tankar och där och då bara var jag. Ett med allt. Hela jag. Hela omvärlden.

I samma stund som jag började reflektera över det som hände intellektuellt så försvann känslan, men jag närmade mig den igen flera gånger under passet. Upplevelsen blev dock aldrig riktigt lika stark som den första.

Redan innan savasana förstod jag att det skulle bli något speciellt, men jag hade inte alls räknat med det som hände.

Yogaläraren satte på en låt som hon aldrig brukar spela annars, ”Let it be” med Beatles. En låt som en gång i tiden betytt så mycket för mig och i det här tillståndet rörde det upp så enorma känslor. Jag har ju skrivit tidigare om att jag har rätt svårt att gråta. Jag har varit som en uppdämd flod som bara väntar på att rinna över. På sistone har jag haft minst två tillfällen då jag varit precis på gränsen att börja gråta men hejdat mig på grund av att jag inte tyckt att det varit lämpligt eftersom jag båda gångerna pratat i telefon.

Nu lät jag det bara komma. Jag kämpade inte emot någonting utan andades i stället långsamma djupa andetag med känslan och tårarna. Först blev ögonen bara fuktiga, men sedan kom yogaläraren förbi och lade min tröja över mina ögon som hon brukar göra och då, då grät jag tunga varma tårar in i tyget. Inget hulkande eller snorande, bara tårar som rann. Det var så förlösande och fint. Inte

likt någon annan gång jag gråtit, för den här gången var jag närvarande hela tiden. Inte en enda cell i min kropp jobbade emot känslorna av sorg, smärta, utmattning, glädje och förvirring. Tårarna och jag och andningen var ett.

Jag kom hem och Christian frågade hur det var på yogan och jag kunde bara svara ”fantastiskt” (men sedan har jag aldrig varit lika bra på att uttrycka mig i talspråk som skrift).

När jag tänker på saken så har jag sedan flera månader tillbaka önskat mig ett rejält uppvaknade. Det har varit så mycket annat surr i huvudet. Värdsliga saker som tagit större och större plats. Flera gånger har jag tänkt att jag skulle behöva slå i botten för att kunna ta mig upp och se saker och ting klart. Och flera gånger den här veckan har jag tänkt för mig själv i min misär: man ska passa sig noga för vad man önskar.

Men nu. Jag ser ju varför saker och ting blev som det blev. Jag behövde på nytt verkligen, verkligen inse att jag behöver en förändring i mitt liv. Den här gången var det att en gång för alla komma fram till att alkohol inte är för mig. Jag har tappat kontrollen men jag har också tagit tillbaka den.

Nu ser jag fram emot resten av den här märkliga resan som är livet. Jag ska försöka lära så gott jag kan längs vägen.

Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB