Jag var ute på jobb med en fotograf i dag som fick ta på sig hobbypsykologrollen. 

Jag förklarade för henne hur fruktansvärt svårt jag tycker att det är att förhandla.

Förhandla med banken, med mäklare, med uppdragsgivare i jobbet. Fy fan alltså, jag är verkligen inte bra. Jag vill alltid komma undan på något sätt.

Jag klarar knappt av att säga till en kompis att jag inte orkar träffas. Hittar på en massa skitursäkter i stället för att bara säga som det är: jag orkar tyvärr inte träffas i dag. Och inte i morgon heller. Och inte i helgen. Men kanske om en månad eller så när jag har mer energi.

Nu sist var det mäklaren. Jag PALLAR inte säga: du jag vet att ditt arvode är alldeles för högt och tänker ta hjälp av någon annan om du inte kan tänka dig att sänka.

Nej för då tror jag att hon kanske känner sig ledsen. Eller så panikar jag över att det ska uppstå någon jobbig situation mellan oss. (Jag känner inte ens henne!!!)

Fotografen sa till mig att det handlar om att gå in i en roll. Skådespela. ”Du kan vara cruella de vil om du känner för det”.

Så nu ska jag testa det på mäklaren.