På sistone har det dykt upp förnimmelser av två väldigt starka känslor jag hade förr.

Först och främst: sorgen. Jag kände mig ibland så otroligt sorgsen som barn. En tung känsla. Det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Jag minns sena ljumma sommarkvällar som varit otroligt smärtsamma. Fukt i luften och doften av grönskan. Jag bar alltid med mig en medvetenhet om döden. Om det var därför det gjorde ont vet jag inte. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ge sig på någon djupare analys av starka känslor som barn. Jag minns också hösten. Den friska luften, gulröda löv som blåste av träden och virvlade omkring på gatan. På väg till skolan med för tunn jacka. Det högg också i hjärtat, men hur skulle jag kunna förklara det då? Jag var ju inte sjuk, jag kände bara en stark sorg.

För det andra: upprymdheten i tonåren. Jag kunde vara på väg till en fest, sitta i en park med mina kompisar eller gå en promenad och plötsligt drabbas av sådana kraftfulla känslor av eufori. Blodet bubblade och rusade i hela kroppen, det kliade i fingrarna, jag var så lycklig på gränsen till hysterisk, varm, glad, uppvarvad, ville skrika rakt ut, dansa, kramas, sjunga. När de här rusen kom höll jag alltid tillbaka. Det var ibland obehagligt, för de kom så kraftfullt och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera dem. Jag var tvungen att lugna ner mig själv för att inte flippa ur totalt. Förmodligen var det tonårshormoner, för det var rätt jävla länge sedan jag kände mig så där on top of the world.