Så ofta under de senaste åren har jag haft känslan av ”var det här allt”?

Det vardagliga, det mekaniska: äta, sova, titta på tv, gå på restaurang, köpa kläder. Jag har en så stark känsla av att det måste finnas mer. Jag har en stark längtan efter någonting annat. En djupare mening med alltihop. Jag ser mig själv utifrån hur jag håller på. Jag försöker imitera andra människors sätt att bygga upp ett vuxet liv. Det finns inget rimligt svar på varför jag gör det. Jag bara gör för att det ska göras. För att jag inte vet hur jag skulle göra saker och ting på något annat sätt. För att jag är rädd. Rädd för att verkligen börja söka en djupare mening. Rädd för att inte hitta någonting. Rädd för vad folk skulle tycka och rädd för att det bara skulle vara att slösa bort mitt liv på flum och strunt.

Det är en rätt farlig känsla det här, för passar man sig inte kan man lätt hamna fel. I våras höll jag till exempel på att gå med i en sekt. Ha, ha! Jag hade googlat mig fram till någon typ av samtalsgrupper om personlig utveckling för unga vuxna. Jag var nöjd och glad och hade bestämt att jag skulle gå på ett möte dagen därpå. Spänd och förväntansfull på att kanske träffa ”likasinnade”. Så kom Christian och bara: vänta lite här nu … vad är det egentligen för organisation du ska ansluta dig till?

Så visade det sig att det var någon extrem avknoppning av en av de större frikyrkorna.

Jahapp.

Dumdristigt kan jag ändå tänka: fan det kanske vore något ändå. Gå med i någon dåraktig sekt och bara låta mig uppslukas totalt. Ha en tydlig ledargestalt som förklarar meningen med hela skiten och förhoppningsvis köper jag det till slut, efter tillräckligt mycket hjärntvätt. Gå all in på ufon och magi.

Äh jag vet inte. Eller flytta ut till en hydda i skogen, meditera 10 timmar om dagen. Sedan kommer lokaltidningen och gör reportage och jag får jaga efter småungar som försöker elda upp min boning.

Så kanske det blir.

Vi får se.