Min iphone blev stulen på tunnelbanan i fredags. Jag var på väg till t-centralen och bussen mot Åland. Jag hade med mig båda hundarna och min väska stod bredvid mig på sätet. Jag vet inte, kanske är jag naiv men jag har så svårt att tro att människor skulle ta saker av andra.

Det känns kränkande att bli bestulen. Mitt hjärta slog så hårt och jag kände mig ledsen och förtvivlad och dum. Dum för att jag inte borde gå omkring med telefonen i ytterfacket på väskan, dum för att jag lurats att titta bort när den här personen låtsades intressera sig för hundarna.

Men på samma gång kände jag tacksamhet. Över att jag för bara några dagar sedan laddat över precis alla bilder och filmer till datorn. Tacksam över att jag ofta synkroniserar min mobil med datorn så alla kontakter finns sparade.

Men också tacksam för att jag nu helt enkelt blir tvungen att bryta mitt rätt osunda mobilanvändande (som jag skrivit om i inlägget smartphonehelvetet). Det blev en tankeställare.

Hur beroende är jag av den där lilla mackapären egentligen? Hur stor roll har jag gett den i mitt liv? Jag har varit rätt less på den rätt länge. Eller snarare less på mitt eviga tvångsmässiga dumscrollande.

Jag vill ju inte scrolla och scrolla. Det ger mig ingenting. Jag vill leva och uppleva. Inte ha näsan i mobilen.

Kanske var det meningen. Kanske var det lika bra att den försvann nu.