Som jag skrivit om flera gånger nu så har jag ju skaffat en anteckningsbok och börjat skriva. Jisses vad det gör mycket för mig.

Jag har bloggat sedan många år tillbaka och precis som alla andra vanliga dödliga skrivit grejer på Facebook och Twitter och allt sånt där. Och även om jag alltid försöker vara så ärlig som möjligt så gör jag förstås olika val kring vad jag vill att andra människor ska läsa om mitt liv. Sedan jag träffade Christian har jag blivit mer restriktiv kring vad jag skriver om vår relation, för han är en väldigt privat person och jag försöker respektera hans del i den här relationen så mycket som möjligt (i början hade jag dock jättesvårt för det och fattade inte alls varför man inte skulle kunna skriva och berätta i princip allt).

Sedan faller det sig förstås naturligt att att jag försöker formulera mig så förståeligt som möjligt. Det är ju trots allt mitt jobb att skriva.

Jag har dock inte skrivit dagbok och satt mina innersta känslor på pränt sedan jagvetintenär … kanske var jag 11-12 sist?

Så när jag nu började göra det blev jag nästan rädd för mig själv. Det kom så starkt och så mycket. Så osammanhängande och ostrukturerat. Vissa dagar bara rinner det ord rakt ner på pappret. Jag skulle under inga omständigheter låta någon människa läsa det. Frågan är om någon ens skulle begripa vad det handlar om.

Mitt mål med det här är att lära mig bli bättre på att bearbeta och våga känna känslor. Inte trycka undan och fly utan att verkligen KÄNNA när det gör ont. Det här har jag bara övat mig på ett par veckor nu, men jag har redan börjat gråta igen. Gråta, det som jag liksom lagt av med på äldre dar.

I förrgårkväll låg jag på hallgolvet och grät så jag knappt fick luft efter att jag läst om en person som gått och lagt sig med sin hund och på morgonen var den död. Den vara bara 4 år 🙁

Jag vill lära mig att det går att känna allt. Även om det känns som tusen miljoner knivar i hjärtat så vill jag känna och kunna ta mig igenom det.