Mer och mer börjar jag tro och förstå att det är min själ som längtar.

Det är därför jag känner mig rastlös. Det är därför det är så viktigt för mig att hitta någon mening att greppa fast vid.

Jag är en av alla miljontals människor som bara kör på. Kör på och kör på. För man ska hela tiden vidare. Framåt. Till vad är det väl inte riktigt någon som vet. Till ett bättre jobb kanske. Till ett flashigare liv. Samlar på mig saker. Prylar, kläder, möbler.

Allt det här är materiella ting. Pengar, prestige.

Jag har kört på sedan början av tonåren. Strävat mot något. Mot att bli snyggare, bättre, mer älskad.

Jag fyller 30 om tre år. 30 år. När jag var 14 minns jag att jag hamnade på en hemmafest med några tjejer som var 27 och FÖRUNDRADES över hur gamla de var. Jag fyller 27 om en månad.

Vad har jag egentligen gjort de senaste 10 åren?

Mitt cv har sett väldigt bra ut. Jag har varit nyhetsreporter och nöjesreporter på lokaltidning. Jag har varit chefredaktör för en nöjestidning. Jag har varit nöjesreporter och krönikör på Aftonbladet. Jag har fått göra tv och stora intervjuer. Jag vet att jag är bra på det jag gör.

Jag har haft underbara pojkvänner, fina lägenheter, vänner som tyckt om mig.

Men själsligt? Hur har jag mått? Inte så där vidare värst, tackar som frågar. Hela tiden har jag trott att allt är på väg att kollapsa. Att livet inte kommer att bära mig. Att helvetet väntar runt hörnet. Aldrig har jag kunnat njuta av det jag har just nu, för något har gnagt inom mig. Oro, ångest, rädslor. Jag har varken velat eller vågat stanna upp. Ibland har jag tänkt tanken men avfärdat den snabbt. Jag måste ju jobba. Jag måste ju tänka på räkningarna. Jag måste ju tänka på pensionen!

Pensionen, tänkte jag häromdagen, då vill jag ju ha sådan ro i kroppen att jag bara kan sitta på en sten i skogen och vara nöjd med livet. Jag behöver inte mer än att jag har tak över huvudet och mat på bordet.

Jag har bestämt att jag ska ge mig själv tid att lyssna inåt. En paus. Ett avbrott.

Om det blir en resa och vart jag i så fall åker vet jag inte.

Jag vet bara att jag vill göra det innan jag fyller 30. Det finns något inne i mig som har skrikit på hjälp länge nog nu.