Om du lyssnar riktigt noga på vad människor pratar om så blir det rätt snart uppenbart att människor talar mest om andra människor. Den och den har gjort det och hon och han tycker si eller så.

För drygt ett år sedan hade jag aldrig ens reflekterat över det här. ”Vadå? Man pratar väl om det man pratar om, det är väl inte så mycket mer med den saken?”.

Men oftast, inte alltid, men allra oftast är ju pratet om andra illvilligt. Skitsnack, helt enkelt. Skvaller för skvallrandets skull.

Ju mer medveten jag blev, desto mer tog det automatiskt emot att prata skit om andra.

För varför skulle jag egentligen vilja göra det? Vad är det i mitt liv som saknas om jag inte kan umgås med mina vänner utan skvaller? Vad är det för tomt hål jag försöker fylla genom att vältra mig i andra människors eländen?

Det är märkligt. Ibland om jag fått höra en riktigt dålig nyhet, säg att någons hus brunnit upp, då känner jag liksom att jag knappt kan bärga mig innan jag får berätta det här för någon. Medan att berätta att någon har fått ett nytt jättebra jobb inte känns alls lika påträngande viktigt att sprida vidare. Varför är det så? Journalistik funkar ju tyvärr ofta på samma sätt. Att det gått åt helvete för folk är det mest intressanta och (inte alltid!) men ofta det som får störst utrymme.

Det var lustigt, jag funderade en hel del på det här i morse innan jag mediterade (och nästan somnade). Sedan gick jag upp och tog en kopp te och fick den här lilla lappen.