Jag hittade ett tidigare nummer av Arena på bordet i morse. Läste artikeln ”Arbetslinjen vid vägs ände”.

En väldigt bra artikel, antar jag.

Det är så svårt att veta i dag tycker jag. Ju fler perspektiv, åsikter och röster det poppar upp desto svårare är det att veta. Videon där Molly Sandén visar upp sin kropp som en käftsmäll för alla som hånade henne kändes först som ett rätt bra och coolt tilltag. Sedan läser jag den här krönikan av Lady Dahmer om hyckleriet kring hyllningar och bara ”nej, just det. Så är det ju också”.

Å ena sidan.

Å andra sidan. 

Går det egentligen att tycka någonting i dag utan att ta in alla möjliga olika vinklar och perspektiv?

Som den där artikeln i Arena. Jag tycker att den är bra, men googlar jag så kan jag säkert hitta olika kritiska röster som hävdar motsatsen. Att det är en jävla skitartikel som belyser helt fel saker. Och de här arga rösterna kommer att föra fram sina argument och de kommer också att låta bra och rimliga. 

Och det här är ju i grunden någonting väldigt bra. Att saker ifrågasätts och reflekteras över. 

Men samtidigt, tycker jag, att det är lätt att ryckas med och bli totalt vilsen. Plötsligt finns det 20 olika ståndpunkter kring ett ämne och fem kanske kan avvisas direkt. Medan 15 har vissa poänger som du kan hålla med om. Det blir såsigt och ängsligt. 

Då om någonsin är det viktigt att jobba med sitt inre. För är du inte på grej med vem du är så kommer du nog aldrig bli riktigt på grej med någonting utanför dig själv heller. Inte på riktigt. Då kommer du känna dig vilsen och ängslig i tillvaron.

Vissa väljer att koppla bort nyhetsflödet helt för en tid och jag förstår varför, men just nu varken vill eller kan jag göra det.

Jag försöker att se det som en övning i stället. Vad tycker jag om den här nyheten/krönikan? Får den mig att känna på något visst vis, och varför får den mig i så fall att känna så? Om det handlar om ett samhällsproblem, finns det då någonting jag kan göra för att hjälpa till att förändra – kanske bara genom mitt sätt att vara – eller finns det inte det? Och i så fall, varför inte?

Men det är inte lätt.

Mycket av världen i dag är inte happy clappy utan förbannat deprimerande.

Den enda jag egentligen kan förändra är mig själv.